Det finns ingen som delar mina intressen, inte ens min bästa vän delar mina åsikter och tankar i saker som berör och påverkar mig. Jag får bara höra "det är så" därifrån. Ingen vettig disskusion, ingen feedback, bara den konstanta ensamheten och ingen som lyssnar eller bryr sig.

Jag kan inte på något sätt påverka en annan människa i något, hur jag än gör, hur jag än argumenterar eller lägger fram åsikter eller till och med bevis och lagar. Ingen lyssnar någonsin på mig, ingen tar mig någonsin på allvar.

Inte ens när det är ämnen jag är mycket intresserad av och vet en hel del om så är det någon som lyssnar på mig, ingen frågar någonsin mig om dom vill veta något (om det nu inte handlar om vem som tömde pepparkaksburken).

Jag känner mig så satans förbisedd och ouppskattad, det blir samma överallt, med alla.

Det funkar till och med så här hemma, fastän jag sitter 1, 2 meter ifrån päronen när de är i vardagsrummet så stänger dom av när jag säger något, båda två, dom är inte intresserade av vad jag har att säga.

Jag har lättare att skriva vad jag tycker och känner än att säga det, har aldrig ärt mig att prata, har aldrig känt att jag kunnat vända mig till mamma eller pappa med någonting, det har alltid bara byggts på inombords. Sen började jag blogga, jag kunde skriva ner vad jag kände. Men inte heller där fick man någon respons (här söker jag inte respons, bara någonstans att spy).

Morsan vet jag läser åtminstånde en av mina bloggar, men hon svarar aldrig, visar inte att hon bryr sig, försöker inte ens, jag vet inte ens om hon ser mig. För fan, folk jag bara träffar ett par gånger om året ser mig bättre än vad hon gör.Dom säger visserligen inte mycket heller men hon är ju för helvete min morsa! Pappa kan man inte prata med, har kommer ändå bara tillbaka till att "jag tycker ändå du kan gå till arbetsförmedlingen" och så har man fått ut precis ingenting av den konversationen.

Syrran fattar inte hur bra hon har det som kan prata med folk, hon har två bästa kompisar, hon har en pojkvän och hon har morsan. Jag har katten och han svara ju inte när man pratar med honom.

Men sen har jag alltid haft den inställningen att Folk bryr sig inte, fan vet att jag inte bryr mig om andras problem så varför i hela helvete skulle nån annan bry sig om mig? Så jag bygger bara på istället inombords, och ventilerar nån gång ibland genom bloggen, men det är väl långt ifrån nog?

Människan är född ego och hjälper dom någon så är det inte helhjärtat för att de bryr sig, utan det är också för att de ska må bättre själva och känna "jag hjälpte någon".

Jag är helt låst i skallen, jag tvekar om saker jag normalt sett skulle ha slängt mig över, och om jag väl lyckas göra något så leder det bara till en massa stress och ovisshet.

Fan, ska nog gå och sova nu

Nä, livet går inte framåt, det går väl heller inte bakåt...

Jag är uppenbarligen en mentalt störd människa, jag anklagar mina föräldrar för det, dom har aldrig visat hur man står på egna ben, jag har aldrig haft kompisar som stöttat mig förrän för ett par år sen, och då var jag redan för förstård för att kunna ta emot det.

Som det är nu blir det bara värre och värre ju längre jag går hemma, vet inte vad jag ska göra.

Vintern har varit rent hemst emotionellt, det har till och med stört mig hormonbalans kraftigt.

Jag hatar mina päron för att dom har gjort mig till den jag är, jag hatar alla andra för att dom har behandlat som dom har gjort, jag hatar mig själv för att jag inte klarar något själv och sen inte kan be om hjälp av ovanstående anledning. Fan för att vara fast i en sån här ond cirkel som leder precis ingenstans.

Har haft en riktigt pissig vecka, har blivit skitförbannad för absolut inget och har gått och lagt mig med ångest varenda kväll. Och det är inte över, det kan jag garantera.

I huvudsak är det väl morsan som har "set me off" om man säger så, det krävs så lite från hennes sida för att jag bara ska se rött. Speciellt en sak hon gör som driver mig till vansinne - hon lindar in saker. "Oj vad det luktar illa här", "Och det är ju ingen idé att säga något åt någon i det här huset" "eller "be någon göra något i det här huset", hon pratar högt om en massa jävla saker - bara för att hon inte tycker att det händer ett jävla jota - grejen är den att jag tar det personligt! Jag borde inte göra det antar jag, men det är sån jag är. Varenda liten grej hon säger om att det inte händer eller blir gjort - det tar jag som ett personangrepp genemot mig, för det är ju ändå bara mig det är någon som helst idé att be göra något - dom andra har hon gett upp hoppet om för länge sen, eller iaf syrran.

Brorsan är rätt duktig vissa dagar men är själv rätt bra på att sucka och stånka så fort han ska göra nåt litet, typ torka av bordet eller nåt.

Känner att jag har lättare att göra saker när jag är skitförbannad, risken är bara att det kommer nån sån där våg och jag kör näven i bordet eller foten genom väggar/dörrar.

Dygnet är helt åt helvete igen, och jag är så sjukt satans trött när jag kliver upp. Har jättesvårt att kliva upp - har inget att kliva upp till så why bother? Syrran sover bokstavligen bort hela dagen och morsan blir sur för att ingen går och väcker henne - återigen är det riktat mot mig då jag är den som är hemma jämt. Men ursäkta mig att jag inte frivilligt anmäler mig till den formen av självmordsuppdrag. Syrran har ju iaf en pojkvän nu som kommer och väcker henne ett par gånger om dan.

Fick en länk om ett ställe där man kunde göra ett volontärjobb (men dom föredrog om man hade gått en visst college utbildning och en massa annan shit som jag inte kan göra härifrån) som skulle ha passat mig bättre än något annat i världen. Men då måste man ju ha pengar till att börja med - har inga, man måste ha ett jobb för att få pengar - har inget.

Är satans frustrerad och lessen över så mycket just nu, vet inte vad jag ska göra. Ångesten försvinner inte, tröttheten försvinner inte, depressionen försvinner inte, frustrationen försvinner inte, irritationen frösvinner inte. Men sparpengarna försvinner, tankeverksamheten, de få goda minnena, självförtroendet har aldrig funnits. Tårarna... Ja, ibland kan jag inte ens gråta längre.

Jag ser just nu inget som helt ljus, förutom att vintern är så vansinnigt vacker här upp, det har varit så kallt så allt utomhus är frostat och himlen har haft så härliga nyanser. Men i morrn är det nog borta - med blåst och dåligt väder.

We are born alone, we live alone, we die alone. Only through our love and friendship can we create the illusion for the moment that we're not alone.

- Orson Welles

Nu är det oktober, och det har vart det ett tag nu. För många innebär det höstlov, älgjakt och Halloween.

För mig innebär oktober den stora årliga depressionen, oktober är alltid den värsta månaden på året, det är då jag startar bloggar som den här, det är då jag gråter mig till sömns fler kvällar än vanligt, det är då jag tänkter tillbaka och ältar sånt jag inte borde, men som jag inte kan hejda.

Halloween tycker jag också om, men vi har aldrig firat det på något vis i den här familjen, inte på det ursprungliga viset där man tänder ljus för dom som lämnat oss, och inte på det traditionella viset där man grejar med pumpor, trick-or-treatar, men godis brukar det iaf finnas hemma.

Nä, jag vet inte riktigt vad jag tycker om oktober, det är så jävla svängit i humöret. Och vädret burkar ju vara jävligt taskigt, men nu har ju vintern kommit ordentligt och solen skiner så nu är det bra, inte sådär slaskigt och glashalt som det tenderar att bli längre söderut. Kanske får man köra lite skoter i vinter också, har inte gjort det på ett tag.

"A family is a place where minds come in contact with one another. If these minds love one another the home will be as beautiful as a flower garden. But if these minds get out of harmony with one another it is like a storm that plays havoc with the garden."

Buddha

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag hatar min morsa. Så är det bara, hon är inte värd mycket i mina ögon, hon är just nu den som betalar min enda räkning, men det är också det enda.

Aldrig har hon någonsin gjort något för att förtjäna min respekt, aldrig, och jag hatar henne för det.

Hon bara klagar och bryr sig om sig själv, möjligtvis syrran, men dom har väl en sån där bra relation som föräldrar och barn brukar ha, eller nåt?

Brorsan fick en ny tv i julklapp förra året för att den gamla han hade i sitt rum inte fungerar, var står den nu tror ni? Morsan anväder den som dataskärm för att hennes inte fungerar till sladdarna eller hur det nu var. Hur länge har det varit så?  Ja iaf 3 månader. Varför fixade hon det inte bara vid första lönen efter att det pajjade? Hon hade visst inte råd, för mycket pengar har gått till ego-grejer.

Brorsans dator valde att lägga av också, så han har nu varken eller. Han sitter med ps3an i vardagsrummet.

Jag har sagt förut att vi bor trångt, vi har tre och ett halvt rum (ett är för litet för att kallas rum) ma och pa har sitt sovrum, vi tre syskon fick dela på ett sovrum - till tonåren ungefär - det är ju bara såååå normalt och morsan hade det lilla rummet som sitt hobby och datarum = EGO. Jag flyttade då ner i källaren och fick ett "eget rum", med tre väggar. Bror och syster delade i tre år till. Sen fick min skola nys om att jag bodde i källaren och ville att jag skulle flytta upp igen - annars blir det socialen. Morsan fick flytta ut flera (wow, fleeera) av sina grejer och jag fick en säng och ett litet fult skrivbord - hyllor garderober och annat var morsans.

Jag for till skolan och var borta i tre år. Brorsan tog min säng. Jag är tillbaka i källaren. Och hade stannat där nere hela dagarna om det inte vore för att det inte är det minsta kattvänligt så jag kan inte ha kissen där nere - min enda livskraft och mitt ankare. Så jag och morsan bor nu i vardagsrummet. Jippie.

Syrran har det största sovrummet helt för sig själv, hon och brorsan fick varsin ny säng i våras, samt att syrran fick byta ut hela möblemanget i sitt rum. Hon har eget dator och tv. Vad klagar hon över - jo, hon har inte fått måla om, och hon har inte femman på tv:n.

Jag sover fortfarande i en 70*190 i källaren, bland pappas saker.

Syrran är den enda som har ett liv i vår familj, eller nåt sånt, ma och pa jobbar, bror går i skolan, syrran festa och leker - har kompisar och sover hela dan.

Jag lever inte.

Jag har noll och ingen levnadslust kvar, det kommer nån fläng nån gång ibland, på typ 4,13 sekunder eller nåt, sen går det över och försvinner i tomma intet som om det aldrig funnits.

Jag vill dra, men jag har inga pengar och är inte tillräckligt egoistisk för att göra det, jag vill försvinna utan ett spår och bara leva mitt drömliv - eller dö, mig gör det detsamma.

Jag är inte heller självständig, också det är morsans fel, vi har aldrig behövt göra något själva, Svala hade det så att hon fick sitt barnbidrag i handen - men då var hon också tvungen att betala allt själv, sina kläder om hon ville ha godis, sin mobil osv. Det har vi aldrig fått så ingen av oss vet hur det fungerar. Och eftersom jag hatar människan tänker jag heller inte fråga henner nu. Jag kan inte betala en ränking, jag har ingen aning om hur en arbetsplats fungerar med betalning, på skolan fyllde jag bara i ett papper och så var pengarna på plats, men i det "riktiga livet" så är det skatter och en massa annan skit som påverkar också. Arbets och pengaivet är alldeles för kompicerat.

Pappa kan man inte prata med, det finns alltid något som han "går off" på, och så kommer man in på nåt sånt där jobbigt ämne eller nåt, om nåt alls.

Homer sa precis "Lesson is, never try". Stämmer bra... det blir ändå aldrig nåt av nåt.