Satt precis och funderade när Jossi var född, men kunde inte komma ihåg. Så jag började bläddra igenom gamla inlägg här och hittade det jag sökte. Hon var född den nionde februari och hon dog den 11 april. För exakt sju år sedan togs mitt lilla lyckopiller ifrån mig - den lilla varelse som hade så stor inverkan på mig, som gjorde mig så tålmodig och glad. Saknar henne fortfarande...

Ungefär såhär det är i mitt huvud hela tiden.

Ofta min tanke om amerikanerna, och deras 'protecting our country'

Var på kurs nyligen, om säkerhetstänk och arbetsmiljö. Kommer inte ihåg ordvalen precis. Men hur som, vi kom in på stress och vilka typer av stress det finns, fysisk eller psykisk och vad som skiljer dom åt. Det hon sa om psykisk stress var som om hon tagit det ur huvet på mig, det är precis så och lite till jag känner mig varje dag. Mer eller mindre. Vi gjorde ett enkelt hemmatest för å se om man var stressad, dåliga frågor, det är ju inte i dom situationerna jag blir stressad! Fick 24 poäng, som är nån form av börja-fundera-fas, 40 var max. Och jag känner att jag borde varit där nånstans egentligen.
Hon nämnde också folk hon kände som hade gått in i väggen, stressat sönder sig, att det helt enkelt kom en morgon när dom inte kunde ta sig ur sängen. Har hört om det nån gång men inte tänkt mer på det. Och så började jag undra varför i helvete det inte hänt mig än? Arbetar inte fullt ös hela dagarna tills man är slutkörd, rusar inte till tider som ska passas och hemsysslor som ska göras, med för lite sömn på det.. Inget av det. Så kanske inte "förtjänar" att gå in i väggen?
Mer än någonsin känner jag mig dum, naiv och ful, dålig. Och ensam, så satans ensam. Bröt ihop i bilen på väg hem från jobbet. Men va spelar det för roll, i morrn kommer helvetet bara att börja om igen?
Det är inte jobbet eller arbetskollegorna det är fel på, det är mig. Jag passar inte in någonstans. Har alltid haft jättesvårt att skaffa kompisar, mina intressen var ju konstiga fick jag höra när jag var liten, och jag var ful och konstig. Är fortfarande övertygad om att folk tycker så om mig. Är fortfarande övertygad att ingen någonsin kommer att älska mig för mig, eller för den jag låtsas vara.
Är en nej-sägare också. Aldrig med på någonting, tar inga risker. Livrädd för att verka dum, eller göra bort mig, eller vad som helst.
Grinar fortfarande, efter två timmar.
Så jävla sliten, och stressad, men vet folk? Vet inte. Vill jag egentligen att dom ska veta, eller "trivs" jag bättre med att hålla det inombords? Nä, men det är lättare.

Jag vill ha min egen lägenhet.

Var hos syrran i hennes nya för nån vecka sen och jag trivdes jättebra där, älskade atmosfären och att rummen var ganska små och mysiga. Men dom är så saaatans dyra här omkring. För att inte tala om att jag inte har något fast jobb och att jag egentligen inte vill vara kvar här men samtidigt är för feg för att söka mig utåt. Och att hyra är inget alternativ. Jag vill kunna förändra som jag vill plus att jag har djur.

Känns så jäkla lätt att ha lägenhet, plus att man får ha sitt eget space med så lite krångel som möjligt... Och väldigt få måsten vad gäller underhåll.

Grannar och shit kan man väl leva med, man är ju som tvungen. 

Äh, får se vad som inte händer...