Jag börjar jobba i morrn, på samma ställe som tidigare men inte med samma folk, och jag vill inte. 

Har hela veckan känt mig jättestressad och bara sett söndagen rusa närmare som nåt annat jävla tåg. Vill verligen inte jobba. Det ger bara mer stress då jag verkligen inte känner att jag kan jobbet och jag kommer aldrig bli särskillt bra på det heller, intresset finns helt enkelt inte. Jag tjänar rätt bra med pengar på det dock men jag har aldrig trott att det är värt stressen och ångesten jag utsätts för. Jag lever i nuet och i dåtiden, aldrig i framtiden - det gör att jag heller inte ser något nytta med pengarna eftersom jag i dagsläget inte kan använda dom till något iaf. 

Jag ser inte mig själv i framtiden i en egen bostad men ett jobb som jag tycker om och trivs med, jag ser precis ingenting i min framtid, annat än ångest, vånda och stress.

Har så satans svårt att se det positiva då jag har så få ljuspunkter redan nu som det är. 

Läste något igår som fick mig att fundera lite också, innan man verkligen hittar någon man älskar så kan man inte älska dom omkring sig fullt ut. Det är där jag är antar jag, jag känner i princip ingenting inför människorna som rör sig omkring mig, och jag kan inte ens nästan föreställa mig hur jag kommer at reagera om det händer någon av dom något, det känns bara som om jag kommer rycka på axlarna och säga "jaha", jag kände h*n inte speciellt bra iaf. OCh då kan vi prata om min egen morsa!

Jag släpper heller inte in någon på livet, jag pratar inte med någon. Ingen pratar heller med mig. Det var en klasskompis som sa en grej för länge sen, som visade att någon hade sett mig för den jag är och hur jag mår, men det var bara en gång - aldrig igen. Det fick mig att känna än mer att det finns helt enkelt inget intresse hos andra hur jag mår, och varför skulle dom egentligen bry sig? Fan vet att jag inte bryr mig nämnvärt om andras problem, vill inte lägga mig i.

Har börjat skriva dagbok ganska regelbundet också, ni vet den där skrivboken som man har på hemligt ställe där man skriver alla sina innersta hemligheter och tankar. Kan inte ens skriva precis allt där alla gånger, tänker hela tiden på vad som skulle hända om någon hittade den och läste all den där naiva skiten som också finns i boken. Som hur man grinar över nån satans skådespelare *generad* (men vilken tonårstjej har inte haft en crush i nån jäkla skådis nån gång?), men sen jag började skriva på allvar i september jag lärt känna mig själv lite bättre, jag kan också se och prioritera vad det är som påverkar mig mest negativt eller positivt. Jag kan bortse från tonårssvammel och se till det som händer nu. Även om jag ältar en del som hänt då. Har svårt att släppa taget ibland. 

Tonårssvammel föresten, borde man inte ha lämnat det bakom sig för flera år sedan? Egentligen, men jag har insett för länge sen att jag är väldigt sent utvecklad psykist, mentalt, sociallt, alla som där bitarna. Så jag var väl egentligen barn långt in i tonåren/gymnasiet (antagligen för att jag fått vara barn så himla lite när jag var i den åldern, bara för att jag hade andra intressen och mest satt hemma och gjorde precis ingenting). Jag vägrar acceptera att jag måste växa upp när jag har fått uppleva så lite som liten, jag vill vara som Peter Pan och aldrig bli vuxen. Men det går inte, och även det här känns som om man spolas ner i en toalett, det går fortare och fortare ju närmare man kommer och det finns inget som kan stoppa det. Det är väl först nu som jag har börjat bli vuxen, och samtidigt inte. 

Varenda vaken minut nedvärderar jag mig själv, kallar mig själv ful, äcklig och dum, inte konstigt att ingen vill ha dig. Ett gram luft är mer värt än vad jag är i mina ögon. Alla misstag jag gör straffar jag mig själv för i veckor kanske till och med månader efter (aldrig fysiskt och sånt larv, sånt gör man ju för uppmärksamheten) utan psykiskt. Där ingen kan se skadan som äter upp mig inifrån. Det spelar ingen roll vad folk säger, för allt jag hör är bara lögner, tomma ord i meningslösa försök att "muntra upp" mig. 

Jag har en ljuspunkt, som jag kan berätta allt för, som jag till och med kan säga "Jag älskar dig" åt, som alltid finns där. "Synd" bara att det är min katt. När han försvinner - då dör jag.

Shit va lätt det är att sväva ut och skriva om något helt annat... Det här vart väl ungefär sex olika inlägg ihopbuntade till ett. Spelar ingen roll, min blogg - mitt svammel. Faktiskt.

Snart har hela oktober gått och jag har inte brutit ihop fullständigt. Och månad tio brukar var den värsta på året för min mentala funktion. En anledning kan vara att jag har börjat skriva dagbok. Har varit konsekvent med den nästan varja dag sen mitten på september... Får se hur länge det håller i sig.

Har börjar bli sjukt less på att sitta vid datorn, flera timmar om dagen ägnas åt precis ingenting - bara toms stirrande på olika sidor som man bläddrar förbi. Det jag tidigare fann roligt är bara jobbitg och känns inte alls kul så jag försöker hela tiden hitta andra saker att göra.

Började idag nästan vilja ha ett jobb, så jag kan skaffa mitt eget place, mitt eget liv.

Kanske ska se om man kan utbilda sig till lastbilschaffis...?

Det finns dock ett par orosmoln just nu som gör livet lite mer jobbigt än det behöver vara, ska försöka ta tag i en av dom gjerjerna i morrn iaf.

Sist jag skrev var första dagen på min utbildning till sommarjobbet, det har väl hänt lite grann sen dess. Jobbet gick ganska bra, det var dock mer än en gång jag kände att jag bara ville klappa ihop och åka hem för att jag inte fattade ett skit eller liknande. Jag hade tur att hamna i ett jättebra skiftlag, där jag kom överens med alla (as fara as I know) utom möjligen PCn, han var lite underlig.

Tio veckor gick fort och nu sitter jag här utan jobb igen. Har inte gjort något efter sommarn förutom att ta igen lite tid på världens bästa ställe.

Vet fortfarande inte vad jag vill göra, eller jobba med. Står still igen. Fan.

Kommit igång med utbildningarna till sommarjobbet, idag gick inte jättebra, och det var ändå en allmän utbildning med 200 pers där man som individ inte syns. Sen blir det mer personligt och mindre grupper. Fan, jag vill inte.

Jag hatar det här, jag är så ointresserad av det här och ingenting om jobbet fastnar! Jag fattar ingenting! Och nu på kvällarna har jag sån ångest så det är inte klokt. Jag är trött, men vill inte gå och lägga mig, för då måste jag kliva upp till där jobbet igen.

Bara jag tar mig igenom de första två veckorna med utbildningar kanske det blir bättre, men av erfarenhet vet jag att bara kommer att räkna dagarna tills jag får sluta.

Jag vill bara gå under jorden och försvinna.

Det har blivit bättre nu under våren, jag har fått ett sommarjobb så det blir det första jag gör på två år. Kan ju vara skönt...

Men har nyss fått reda på en väldigt störande fakta, det lilla mysiga huset som finns i vårat område har för ett tag sen varit till salu, morsan var ju naturligtvis arbetslös då så det blev inte av att vi köpte det. Men så kom jag å tänka på - om morsan och farsan hade skillt sig vid lämpligt tillfälle så hade kanske jag och pappa bott där nu. För helt ärligt - hela familjen skulle må så mycket bättre om dom skillde sig, helst för 10 år sen.

Men det verkar som om det jag ofta känner om att aldrig idas göra någonting - hur viktigt eller nödvändigt det än är - kommer från deras håll. Så är det ofta - om inte dom ids, varför ska jag?

Har lääääänge varit i en svacka, men jag har nyss kommit hem efter att ha varit hos Svala i några veckor och det var väldigt uppfriskande, hon verkar ha en del förståelse för hur jag känner mig men jag tror inte hon vet riktigt hur allvarligt det har varit. Men hon har stöttat mig och hon har inte pressat mig, inte så som pappa och mamma har gjort - dom fattar inte att jag måste få ta den tiden jag känner att jag behöver för att förbereda mig för det som kommer.

Svala brukar säga att jag till slut kommer bli less på att sitta hemma, och jag kommer till slut att känna en vilja att göra något, att ta tag i det. Jag har börjat hitta det där nu - Viljan att göra något. Att jobba känns inte så satans jobbigt heller.

Sen tror jag ju att solen har biddragit lite, har varit ute mer och sett solen mer, har varit uppe tidigare på morgonen, det kanske blir bra innan sommaren kommer :)

Igår när jag gått och lagt mig kom jag på en grej som jag tänkte skriva, sen har det "slipped my mind" hela dagen men nu ska det väl komma fram.

När man går till Arbetsförmedlingen så blir man ju redan där intervjuad och utfrågad om vad ens starka sidor är och ens intressen och tidigare erfarenheter och en massa annat sånt där skit.

Jag har ingenting jag är bra på, ingenting man kan leva på, jag kan inte reklamera mig själv. Jag måste helt enklet komma in på ett spår på nåt sätt där jag kan visa vad jag kan inom det område jag faktiskt kan (vilket råkar vara ett som erbjuder ungefär noll och inga jobb). Men sen har jag blivit så satans dåligt bemött på praktikplatser där jag har lagt fram vad jag vet och känner, blivit kallad besserwisser och så har det gått åt helvete iaf.

Sen jag har insett att jag använder ordet "Jag" så satans mycket att det bildas en dålig smak i munnen och det är så man blir illamående.

Det är helt klart min uppväxt som har gjort mig till den jag är idag, mina föräldrar har engagerat sig sparsamt och har sällan eller aldrig ens försökt att få mig att börja med några fritidsaktiviteter - där jag kunnat träffa kompisar med ett gemensamt intresse och kanske bygga grunden till en självförtroende för att jag kunde känna att jag var bra på något.

Jag har bara stängt in mig och isolerat mig, aldrig lärt mig hur världen fungerar, aldrig lärt mig att interagera med andra människor.

Jag har aldrig blivit peppad till att göra något, motiverad eller tvingad. Aldrig blivit bortskämd, med jobb och pengar som dom med kontakter. Har hela livet bott i en psykiskt misshandlande miljö som har dödat min livsvilja, och glädje, min motivation till att ta mig ur det och leva på egen hand. Har känner inte att jag är värd det, sen är jag bara en människa, vem skulle bry sig?

Just nu blir man bara påverkad av allt det dåliga, jag ser bara det negativa i alla situationer. Känner bara ilska, besvikelse, irritation och hat, det är inga bra känslor.

Har sett Blood Diamond på tv idag, det är en av de bästa filmerna någonsin, jag känner mig påverkad på alla sätt i den filmen, inte bara det dåliga, inte heller är det en fantasy som jag normalt sett föredrar, utan en verklighetsbaserad berättelse och handling. Hade det utspelat sig i USA hade jag bara pekat finger och garvat åt dom, jag hatar amerikaner, men Afrika påverkar mig på ett annat sätt, jag känner för folket i länderna. Har till och med skrivit i skolan om Rwanda, Botswana och Kongo, om tiden när det var som värts.

Jag spårade ur. Fan...

Ska lägga mig och läsa Nemi nu...