Dagens...

...godaste: varm choklad

...humör: likgiltig

...höjdpunkt: mysa med kissen i fåtöljen

...irritationsmoment: grannungarna som ska ränna här och kolla på mina djur jämt

...jobbigaste: godissugen utan godis som man får röra

...kläder/outfit: samma som igår, men rent

...roligaste: "samma Keslo, som inte vet hur varmkorvar överlever i det vilda utan ögon!"

...tv-program: Scrubs

Tänkte börja fylla i en sån här nån gång ibland, så ni får en insikti i hur min dag har varit just då.

Dagens...

...godaste: nybakt lussebulle med mjölk

...humör: gråtfärdig hela dan

...höjdpunkt: lussebullarna är klara!

...irritationsmoment: morsan (minns dock inte varför)

...jobbigaste: hittade en "grej" till till min önskelista, men det är något jag ALDRIG kommer få

...kläder/outfit: jeans, tröja, linne, tofflor

...tv-program: Simpsons

Jag har gjort den här listan själv utifrån det jag brukar göra/känne osv, sp jag fyller säkert på den om jag kommer på nå mer. Kanske tar man bort nåt också...

Jag undrar om inte jag har ett hjärtfel eller nåt? För ibland kan det som knyta sig i bröstet och jag får jättesvårt att andas, måste andas ytligt och vänta ut det, ibland släpper det efter ett par sekunder, andra gånger har det hållit i sig länge.

Minns första gången jag kände det här, jag var väl 7 år tror jag, vi skulle gå till skolan på morgonen, alla syskonen plus mamma. Morsan var sur och irriterad för att vi var sena eller nåt. Jag känner plötsligt hur det gör jätteont att andas och blir så rädd att jag bara lägger mig ner och gråter. Och vad gör kärringen då? Jo hon typ sliter upp mig från marken och blir arg på mig för att jag ligger i snön eller nåt och jag får gå hem igen (vi har bara hunnit gå uppför backen bakom vårat hus). Det går över efter en stund och på eftermiddag åker vi till läkarn som kommar på mig och konstaterar att det är inget fel på mig.

Efter det kom det nån gång ibland bara, jag sa aldrig något utan härdade bara ut det. Nu på senare år  har det kommit oftare och hållit i längre - kanske har det att göra med depressionen att det blir värre. Jag var aldrig spceiellt lycklig som barn men heller inte deprimerad.

Det gör inte så ont att jag tänker gå till nån jävla läkare, det ligger som ytligt som om  det är i senorna precis under huden mitt på bröstkorgen. Läskigt är det iaf, men jag är van det nu så jag bryr mig inte länger...

Har en sån där sjukt jobbig dag idag...

Svala messade om att hon hittat en ev kennel som hon kanske skulle köpa valp ifrån, men det var lite frågetecken kring hälsan på hundarna så vi kom fram till att hon skulle prata med uppfödaren för att försöka bestämma hur pass seriös och ärlig hon var. Får se hur det går. Bara det att när jag går in och tittar på valpen som Svala har valt ut så ser jag ett kullsyskon som jag blir ganska förälskad i, väldigt söt. Och ägaren söker fodervärd åt henne. Bara det att jag inte har minsta som helst möjlighet att ta en valp nu, inte så länge jag bor hemma. Och även om jag fick för päronen så skulle den inte rymmas i lägenheten, jag ryms inte ens i den... Så det är också en sån där sak man får släppa och lämna. Men skit samma, jag har andra prioriteringar innan jag kan skaffa nån hund iaf...

Kollade på AFs hemsida efter lediga jobb, finns ju bara lärarjobb och chefsställningar inom ämnen som jag inte ens vet vad det är. Och då har jag kollat på ett par orter ändå... som jag kan ta mig till... utan allt för mycket besvär...

Som sagt det har varit en riktigt pissig kväll, tror jag börjar ha PMS. Har haft över lite folk på middag idag, hade väldigt trevligt och maten var super. Fick ju till och med efterrätt för en gångs skull :) Men nu på kvällen har mörkret fyylt upp mitt huvud igen. Mår pyton, och den enda önskan jag har är att jag ska dö i sömnen så jag slipper göra det själv.

Fan va jag hatar att bo inom dessa väggar, jag har ingen som helst jävla fristad. Där jag sover är det svinkallt och man sitter inte där nå gärna någon längre stund, samt att katten inte får vara där av diverse anledningar så det är ju en anledning till att jag inte vill vara där.

Jag tillbringar just nu hela dagarna på i princip samma ställe, har slutat med datorn då jag kliver upp och tar reda på mail och kommentarer på kvällarna i stället. Fast vad gör man då på dagarna, jo sitter framför den andra dumburken i stället.

Har varit sjuk hela veckan så jag har inte ringt någon praktikplats. Har faktiskt glömt bort det. Vill inte, vet att jag inte kommer få nån plats, dom har inte velat ta emot förut. Och nåt annat finns inte i denna skitstad. Närmsta stad efter den här ligger 11 mil härifrån och sen ytterligare 10+ hela vägen till sivilicationen.

Har varit godissugen hela dan igen, och morsan har köpt hem en massa godis som hon ska baka med, men för stunden ligger allt framme så man måste se det hela tiden och det är inte röra på grejerna. Ska gå till konsum i morrn tror jag, köpa nån Maraboukaka och sen gömma dom någonstans så inte en jävel vet att jag har dom. För sist förlorade jag en halv kaka till nån som tyckte att dom förtjänade den bättre än den som faktiskt betalat för den.

Någon som är förvånad som jag säger att syrran for iväg för att festa för en tio minuter sen? Dessutom.

Fy fan vad jag är less på att ha syskon alltså! Har en bror och en syster, båda yngre än mig, båda rubbade i huvudet på något sätt (tyvärr ingen medicinsk rubbning utan bara deras egna sjuka tankar och idéer). Båda två är respektlösa mot alla andra, det är bara deras eget intresse som har någon som helst betydelse.

Jag skulle ta mig en skål fil med en näva flingor till, mig veteligen var det mycket kvar i burken igår. Naturligtvis var det bara smulor kvar i botten på burken - syrran har tömt den. Deras senaste jävla påhitt är att äta frostis och chokladflingor med O'boy! Fatta, det är bara socker i det! Det är ju värre än att äta godis till frukost (vilket jag erkänner att jag gjort ett par gånger, men det här är ju bara för mycket)!

Glassbilen kommer förbi här varannan vecka, och gottegrisar som vi är i den här familjen tog det inte lång tid innan det var någon ute och köpte lite olika paket. Typ glassbåtar och ispinnar (snålmannaglassen för att den ska räcka längre). Jag väljer allt som oftast att inte äta alla mina glassar på en gång vilket resulterar att någon annan gör det. Rättvist va?

I går kväll råkade jag och brorsan komma på samma idé att hämta en glass. Han gick och hämtade en isglass från köket (som ver kvar från förra gången glassbilen var här, jag har för övrigt ätit en sån tror jag - av 90, eller hur många det nu är i påsen) och jag gick i källarn och hämtade två små pinnar där. Just för att de är små och för att jag ska någon som helst jävla chans att få någon sån glass. och vad kommer idiotungen på då? Jo! Han går också i källarn efter att ha tryck i sig sin jävla isglass och hämtar TVÅ småglassar han också! Han är ju bara för mycket. Och det är endast för att jag gjorde det. ENDAST.

Jag blir så förbannade jävla irritedad på dom där två idioterna så jag kan inte sitta och skriva det här i en relativt bra ton (fast varför skulle jag, då blir det ju inge kul att läsa).

Päronen var och handlade igår, syrran följde med och kommer hem med en aldeles egen godispåse som morsan köpt åt henne. Jag får fan aldrig godis när jag är med utan får köpa själv för egna pengar. Som fan inte blir mer för stunden. Sen har vi brorsans fina humör - som han har ärvt rakt av från farsan som fick det av sin farsa. Det där humöret har hållit isär den här familjen på olika nivåer genom ända sedan 1 och 2 träffades. Det handlar hela tiden om vad dom själva inte får och att ingen annan respekterar deras vilja, som vanligt. Bror har heller aldrig fattat när han ska sluta käfta emot. När pappa är irriterad eller (för att vara han) säger något i en lugn ton så käftar idioten emot och gör det hela värre! Och han kniper inte käften så han gräver sin egen grav!

Sen är det ju som vanligt så jävla enkelt att skita i alla andra och bara dumpa allt på alla andra. Det är aldrig deras fel det är alltid alla andras fel. "Tänka - vad är det för något? Har jag aldrig hört talas om."

Folk säger att det kallas syskonkärlek, men jag seriöst HATAR dom, korkade människor är det värsta jag vet och dom är stenkorkade (snällt sagt) båda två! Jag känner bara förakt varje gång jag ser dom. De har aldrig visat någon som helst jävla respekt för någon annan. Jag har aldrig känt något för dom om det har hänt dom något, jag har bara varit blank eller skadeglad. Kanske är det jag som är psykopaten, vem vet?

Något som jag faktiskt vill ha är en äldre bror (som liknar mig lite i tänkande och som har lite förnuft och något innanför pannbenet) eller ett tvillingsyskon kön sperlar ingen roll men en bror hade nog varit bättre än en syster.

Den enda tvåbeningen jag faktiskt gillar är pappa, han och jag har en speciell relation och har haft det sen jag föddes. Morsan är jag bara konstant irriterande på och syskonen har ni ju fått förklaringen på tidigare.

Jag känner mig aldrig varm, eller älskad innanför dessa väggar, spelar ingen roll vad morsan försöker säga, jag tror henne inte, det går inte in. Pappa är pappa, men han förstår inte, han ser inte. Ingen ser...

Undrar om inte det "svarta folket" är den bästa sortens människor som finns? dom flesta av dom är så underbara människor och det känns som om de alltid är glada och tacksamma för det lilla. Se på familjerna i Afrika, som lever i sina små byar. Visserligen har de en helt annan kultur och sånt som äkta kärlek är rätt ovanligt (delvis baserat på att en man kan ha flera fruar). Men varje gång man ser dom på tv så ler dom.

Sen ser jag ofta på Extreme Makeover Home edition, när de hjälper African Americans, som de envisas med att kalla dom, så känns det som att dom är mycket mer tacksamma än vad de vita är. Det är mycket "O my God" vilket är rätt irriterande men va fan... Och det är mycket "God bless" osv.

Amerika är som land inte speciellt gammalt, ty trehundra år eller nåt och det har bara växt sen dess. Eftersom de vita tyckte att de var bättre än alla andra så åkte dom till Afirka där den tekniska utvecklingen inte hade utvecklats på samma sätt som i Europa och Asien. Så man uppfattade dessa mörkhyade folkslag som primitiva och korkade. Billig arbetskraft med andra ord. Så helt brutalt kidnappades folk och tvingades att jobba för Amerikanerna och bygga upp deras land i utbyte om att inte bli slagna och i vissa sällsynta fall, mat och husrum.

Dom behandlades inte ens som människor. Dom var något lägre än människor, det fanns hundar som värderades högre.

Sakta blev det bättre om man började inse att de före detta Afrikanerna inte var så korkade som man först hade trott och de började mer och mer behandlas som människor. Men hatet fanns kvar, vid mord och våldtäckter var dom ofta överst på listan som misstänkta och straffen var betydligt hårdare än om det hade varit en vit man som gjort orätt. Ibland tog folket saken i egna händer och flertalet oskyliga människor lynchades och mördades blutalt.

Det har blivit miljoner gånger bättre nu under 90 talet och senare, misstänksamheten finns ännu kvar inom vissa grupper men det är inte alls på samma sätt längre. Färgblandade förhållanden är accepterade och många av de populäraste skådespelarna är svart.

Det som förvånar mig är att dom kunde förmå sig att älska det land de bor i efter hur deras förfäder blev behandlade endsat baserat på sin hudfärg.

Så, försöker väl komma fram till något med det här, det känns som om det är ett förlåtande folkslag, som går vidare och siktar framåt och som är ärligt tacksamma för allt det goda som händer i deras liv. Till skillnad från oss vita (alltför ofta svenskar) som lätt blir avundsjuka och ofta gnäller om allt vi inte har, i stället för att se till det vi har. Jag är en av dom, jag klagar ofta över hur mycket jag inte har och att jag aldrig kommer att få något. Att jag aldrig kommer att kunna göra något med mitt liv (fast jag gör det ofta i tysthet eller spyr ur det på en viss blå blogg).

Har helt tappat sugen på film, det känns som om alla filmer redan är gjorda och dom kan inte kommer med något nytt, man har sett allt redan. Sen att man är född i den moderna tidsåldern gör att det är svårare att acceptera lite sämre specialeffekter och därmed har höga krav på specialeffekter och klurigheter i filmens handling.

Så det är svårt att impnera på dagens publik egentligen, så om en film ska vara bra så ska den vara RIKTIGT bra.

Ett exempel är fantasyfilmer, det finns inte många men det känns som om allt redan är gjort och kommer det nya så är det bara kopior på tidigare filmer (missförstå mig rätt nu - jag gillar fantasy och de fick gärna göra fler av dom) men just på grund av ovenstående "problem" så görs det väldigt få. Däremot actionfilmer produceras det hundra om dan, och alla är i princip likadana och slutar likadant - en hjälte, ett uppdrag, han vinner alltid. Tråååkigt.

Jag vill har mer mystik och övernaturligt i filmerna (tänk fantasidjur, inte spöken eller äckliga zombies). Så en film jag tycker är jättebra är The Water Horse, men den hade noll reklam på tv, såg inget om den, upptäckte den bara en dag på IMdB. Det finns fantasyfilmer, men många av dom är skitdåligt gjorda och lågbudjet som lyser igenom till månen och så får dom ingen som helst reklam så ingen vet att dom finns förrän man råkar snubbla över en bild eller en trailer eller nåt.

Så jag har tappat hoppet lite på filmerna, dom känns likadana allihop och det blir bara fler, det är svårt att hitta dom där guldklimparna bland de miljoner filmer som kommer ut. Lättare var det förr då det bara gick ett par stycken per år på bio.