Dagens...

...godaste: pepparkakor

...humör: bra faktiskt

...höjdpunkt: Naruto

...irritationsmoment: kommer inte på nåt direkt

...jobbigaste: intressen som ofrivilligt dör ut

...kläder/outfit: mjukiskläder

...roligaste: How I met your mother

...tv-program: Naruto

Dåligt uppdaterat här på ett tag ser jag, men jag har inte idats sitta vid datorn så internetet inte har varit tillgängligt i allför stor skala, så jag la bloggen åt sidan ett tag.

Har precis sett två avsnitt av en animeserie som jag följer, ska bli jävligt spännande å se hur de har tänkt lösa den knipa som de är i nu. Måste säga att jag är väldigt imponerad av japans manga egentligen. Var väldigt skeptisk till det förut men har nu inte så mycket emot det. Kan ha lite svårt att bara börja följa en ny serie, men hittar jag en bra så... Jag sitter och kollar en som heter Naruto. Det handlar om en kille som blev föräldralös som liten och det lite pga vad han är - en jinchuriki, dvs han har en demon infängslad i sin kropp. Just Naruto har den niosvansade demonen, det finns nio stycken allt som allt spridda över världen (som är rätt liten). Han gick som liten i skola för att bli ninja, ninjor finns det lika många varianter av som det finns individer, var och en specialiserar sig på en viss grej och utvecklar sedan den till max. Just Naruto är bra på kloning, han han multiplicera sig själv i tusental, samt att han har en chakrapower som kallas rasengan. Ja, jag vet att det blir nördigt å svårt att hänga med, men va fan, jag har följt den här serien i tre år så det är lite inpräntat i huvet på mig hur det fungerar iaf.

Ninjor får under sin tjänstgöring en massa olika uppdrag med olika svårighetsgrad, och det är ofta man sitter och biter på naglarna för det kan gå precis hur som helst - än har de inte dragit sig för att döda karaktärer som man tycker om. Dessutom får man lära känna alla som är med mycket närmare än man får i amerikanska och svenska serier (visserligen spelfilm men ändå). Man får verkligen se vad det är som rör sig i huvudet på dom och det är svårt att inte ryckas med med svordomar och hurrarop när det går som det går.

Så långt har det kommit ut 220 grundavsnitt, där karaktärerna är yngre och uppdragen liiite mindre dödliga. Sen kom vi in i Shippuuden-avsnitten som så långt är uppe i 143 avsnitt, det kommer i genomsnitt ett per vecka. Plus att det har kommit ut 5 långfilmer med fler på väg. Så man har ju det man gör, med att hålla reda på vad som händer och sånt, men har man inget liv så måste man ju sysselsätta sig med något.

Det här är en bild på många av huvudkaraktärerna från "första" säsongen, det är en serie med mycket folk och det kan bli besvärligt att hålla reda på vad alla heter, men jag kan just nu namnge alla på bilden (kanske inte stava till det men jag vet vad de heter). Ska jag nörda lite mer och dra dom från vänster till höger bara för att jag kan? Men ni får bara förnamnen på dom, kan inte vad alla heter i efternamn.

F.V Lee, Gui, Gaara, Hinata, Sakura, Kakashi, Naruto, Iruka, Sasuke, Itachi, Shikamaru, Shino och Neji. Men som nämnt det saknas en massa folk på bilder.

Min favoritkaraktär i hela serien, Hatake Kakashi (efternamn, förnamn). Han är sjukt rolig och det är lätt att skratta åt honom, sen är han ofta pinsam (även om det blivit lite mer allvarligt nu i Shippuuden). Han har sedan han var liten haft en mask för ansiktet så det är inte många som vet hur han ser ut. Då kommer vi ju till frågan hur sjutton han gör när han äter kring folk? Jag vem vet.

Ormen Orochimaru. En ninja som från början var på den "goda" sdan men som i sitt sökande efter odödlighet och allsmäktig kraft blev galen (kan jämföras med Voldemort från Harry Potter). Den här faan är inte trevlig att ha å göra med, svår å döda är han också. Han var med från ansnitt 33 eller nåt sånt och har hängt med sen dess, det såg lite mörkt ut för honom när hans lärling gick emot honom men jag tror inte att vi blivit av med honom riktigt än.

Det här är team 7, det var så de hette under skoltiden, de gjorde alla uppdrag tillsammans och lärde sig att arbeta som ett team. Det var rätt kul att följa hur dom växte och hur det gick för dom, Naruto och Sasuke näst intill hatade varandra, lite pga Sakura i mitten. Men de vart ändå som bröder, även om det inte går in i allas tjockskallar.

Och sen har vi dessa monsterfiender - Akatsuki. De var från början nio stycken, med div specialiteter. Var och en blev speciellt utvald för deras destruktiva tekniker, så de är svåra kackerlackor att döda. Deras mål är för stunden att samla alla svansdemoner för att använda deras krafter till va syfte det nu är de har i tankarna. Men för att komma åt demonerna måste de döda deras värdar -dvs itne bra. Orochimaru var en gång medlem i Akatsuki men hans maktbegär blev för mycket för gruppen som lika mycket slängde ut honom som han själv slutade för att söka makt på eget håll.

    Om jag inte minns fel så var det Uciha Madara som grundade Akatsuki, detta för att hämnas på den by som han tyckte gjort orätt.

Ja, det blev långt, och ja det blev nördigt, men det här är något jag tycker är kul så ta det inte ifrån mig. Det är en av få saker som jag ser fram emot varje vecka då jag inte har så många ljuspunkter i mitt liv.

Jag ska erkänna att jag under mååånga år har lidit av fotvårtor eller nåt, grose som fan, men vad gör man? Hur som helst, jag fick en på en av mittentårna och den vägrade försvinna, år gick. Sen under sista skolåret så blev det plötsligt fler, min fötter var inte speciellt gulliga vid den tidpunkten. Jag hade dessutom råkat upptäcka att jag pressar ner just den tån i skon så att den riktigt marineras i fotjuicen, och det var därför jag hade fått det här. Svamp eller vårtor, vad det nu var.

Så i höstas började jag försöka ta hand om mina fötter i allmänhet, jag hade väl motvilligt börjat acceptera att jag skulle bli tvungen att leva med det (och inte var det kul, det var inte bara fult, det gjorde ju för helvete ont ibland också).

Så jag tvättar fötterna i duschen, filar hälar och sånt, sen smörjde jag in fötterna med vanlig Helosan (som är en mjukgörande, sårläkande kräm som finns i vanliga mataffärer) och innan jag visste ordet av så var fotsvampen/vårtorna helt borta! Som genom ett trollerislag, och mina tår är helt släta igen.

Så ni som lider av detta, prova Helosan innan ni köper något dyrt jävla medel, det är superbra, mot mer än jag trodde faktiskt.

   Jag har den lilla blå tuben

Jag tittar mycket på Dogwhisperer på tv, dels för att jag är intresserad av hundar och dels för att jag är väldigt fascinerad av Ceasar Millans tekniker. Jag har själv provat det där med calm and assertiv de gånger jag har haft med hundar och göra och jag måste säga att det funkar klockrent. Men man måste verkligen veta vad det är för hund man har å göra med så att man hanterar den på rätt sätt. Men nu var det inte det jag skulle ta upp här...

Jag inledde med Dogwhisperer just för att det programmet också har påverkat mig på ett negtivt sätt. Tidigare hade jag lättare att stänga ute när folk här hemma bråkade och gormade, och smällde i dörrar och muttrar och alla de där små signalerna som hela tiden flyger fram och tillbaka som ingen verkar respektera. Men sen jag (ska inte säga slaviskt, men nästan) började följa Ceasar Millans program så har jag tagit till mig hans metoder och är nu mer lung och bestämd, desvärre har det också gjort att jag är mer känslig för alla signaler som rör sig runt i huset. Morsan som alltid muttrar och smäller i dörrar, all den osagda kommunikationen mellan henne och farsan, allt det där är som taggar som sticker i huvet på mig. Jag är medveten om allt, ser nästan allt, hör allt, känner allt. Och det tar på krafterna.

Sen kan det säker ha å göra med den växande depressionen, jag blir mer känslig för omvärlden och tar allt som händer personligt och negativt i stället för att bara ignorera det.

Jag åker till Svala i veckan så det blir ännu sämre uppdatering än det har varit nu den kommande tiden, men jag tror att de potentiella läsarna/besökarna jag har klarar sig utan mitt gnäll ett tag.

Jag kände ofta pressen inför saker som skulle göras i skolan och avslutningar som kom närmare och uppgifter sm skulle lämnas in och så vidare. Det kändes som om man bara sögs närmare och närmare och det var helt omöjligt att stoppa. Det kändes som om man blev nedspolad.

I början av en termin så var allt lungt, skolan flyter på med inte alltför stora grejer som ska göras, sen börjar deadlines komma upp och man inser att man bara har en viss tid på sig, och plötsligt går inte tiden och världen så lungt till, allt börjar röra sig snabbare och man ser det där datumet närma sig med stormfart. Och det finns inget man kan göra för att hindra det.

Det var hemskt sista veckorna i skolan innan studenten, det var nästan så man blev yr av att åka runt runt i den där toastolen när man snabbt närmade sig slutet och hålet (dvs studenten och att tvingas lämna skolan, kompisarna och tryggheten) bara för att slängas ut i en värld där man inte ryms.

Jag har på senare tid inte fått den här känslan alls, annant än inför de dagar som farsan tyckte att vi skulle gå till AF (tack och lov har han dåligt minne så han glömmer bort det, och jag är inte speciellt sugen på att påminna honom). Men så fort det har blåst över och dagarna är förbi är strömmen genas lugnare igen. Just nu står det rätt still. Kanske för att jag inte ser någon som helst framtid i mitt liv. Jag kommer aldrig få nå jobb eller bli ekonomiskt oberoende så att jag ska slippa jobba. Det kommer aldrig att hända.

Jag är det absoluta motsatsen till Alexander Lukas, nästan iaf. Inte riktigt lika illa som för Kalle (som även han har fått smaka på fyrklövern ett par gånger) så får jag det aldrig. Det händer aldrig något i min fördel. Jag har aldrig tur i någonting. Det händer bara inte. Hör hela tiden om folk som vinner på lotto och triss, och som hittar pengar på gatan och som tjänar multum på ett slöjobb, och där livet leker. Det är nog något man aldrig kommer få uppleva. Jag ser ännu inget ljus, och har aldrig sett något heller. Varför skulle det då komma till mig i framtiden.

Om det finns en Gud där ute så har han/hon helt missat mig. Till och med det "stackars" barnen i Afrika får ju hjälp. Men eftersom jag bor i Sverige så ska ju jag automatiskt ha det bra. Säg det till min hjärna som envisas med att jag är en idiot och att den har hakat upp sig på repeat och inte går att laga.

Nu spårade jag ur helt, men det blir så när det på sätt och vis hänger ihop med det föregående. Jag tänker aldrig igenom det jag skriver utan knappar bara ner det eftersom det kommer upp i skallen.

Så livet är som att bli nedspolad i en toalätt, det oundvikliga kommer till slut och man kan inte göra något för att stoppa det.

Mitt självförtroende som försvann nån gång under 1998-99. Det tros ha omkommit i ett fall av mobbing och självinsikt.

Har ingen förhoppning om att någonsin återse det i det här livet så överansträng er inte för att hjälpa mig hitta det.

Jag önskar varje dag att jag ska dö i sömnen så att jag slipper vakna upp i denna värld i denna kropp igen.

Tänk er att varje dag tvingas möta den människaman hatar mest av allt i hela världen bara för att man ser sig själv i spegeln.

Jag har slutat titta.

Men ändå finns vetskapen där - att man aldrig kommer att förändras. Man måste leva med sin ånger och sitt hat till den dag man själv eller nån annan anser att man inte ska leva kvar längre.

Jag vill gråta men mina tårar är slut.

Jag vill dö, men måste leva för andra.

Jag kommer alltid att vara ensam...

No reflection av vividfantasy7

Du och jag Nemi, du och jag...

Har inte haft någon som helst blogginspiration den senaste veckan, därför har det varit lite tunt med nya inlägg. Men jag behöver inte förklara mig för mina potentiella läsare - än är jag inte död.

Har inte ens kunnat fylla in nån Dagens... då jag bara kunnat nämna något på typ tre av hur många kategorier det nu är jag har.

Julen var väl bra, jag behövde inte göra allt själv som jag först hade trott att jag skulle bli tvungen till, morsan jobade inte så länge som hon trodde och fick komma hem till ett dukat bord - vilket hon ju muttrade över för att det hade stått framme för länge. "Tack för att man få komma hem till dukat bord och inte behöver bekymra sig om det", men inte bara otacksam som vanligt.

Jag fick flera av de julklappar jag ville ha, men nån NeoCube blev det inte.

Rubriken säger nada, inget krypto eller vitsigt, visste inte vad jag skulle skriva.