Kan ju börja med at jag är en mindre glad människa i den första 4delen av livet. Eller mindre glad, var väl en underdrift. Jag är graft deprimerad och har varit så ett par år nu. Dessutom känner jag inte att jag har någon att prata med då ingen i den här familjen är tillräckligt intresserad av just det som tynger mig. Eftersom det egentligen är struntsaker som "löser sig så småningom".

Det är ju bra att man innan man ens fyllt 20 finner att världen är hopplös och inte värd ett jävla dugg. Jag är aldrig glad, jag var det större delen av tiden när jag gick på gymnasiet - då det var världens bästa skola. Ville inte lämna den alls, hade jag fått hade jag gärna stannat nått år till får å läsa upp de kurser jag valt bort för något jag just då tyckte var roligare, men det är så mycket man har missat på det.

Jag var i 8an så djupt deprimera att jag kända att nu, nu tar jag livet av mig. jag ville dö. Jag har haft den känslan ett par gånger sen dess också. Men just den där första gången - det kändes så tydligt. Jag har inte skurit mig till skillnad från fjortisarna där ute som vill ha uppmärksamhet (min cp-syster tillhör den kategorin). Ingen visste vad jag gick i för tankar, ingen vet vad jag nästan gjorde.

Fick senare höra att det ofta är folk som skryter om att de inte orkar med och att de ska ta livet av sig - det är aldrig dom som gör det. Det är dom som lever i det tysta, som inte säger något som gör det. Utan förvarning. En dag är dom bara borta. Jag insåg att jag tillhörde den kategorin.

Men jag har levt kvar, eftersom jag inte är tillräckligt egoistisk för att ta livet av mig. Jag tänker aldrig på mig själv, vet inte vad jag vill ha, vet inte vad jag vill. Jag är bara ett skal med en massa taggar inombords.

Jag har en vän, men det känns ändå inte som om hon tar mig på hudraprocentigt allvar alla gångerna, så jag litar inte på henne med den vetskapen om vem jag är innanför. Eller jag litar väl på henne, men jag är väl rädd att hon bara ska avfärda det som struntsaker.

Jag har nog aldrig kunnat prata med mina föräldrar, jag känner inte att dom tar mig seriöst nog. Pappa kommer tycka det är struntsaker och morsan kommer också tycka det även om hon kanske inte säger något. Jag har aldrig känt den tillgivenheten som många har till sin mamma, sånna som kan prata med sin mamma om vad som helst. Jag avundas dom inte heller, eftersom min mamma inte är så underbar att jag kan förstå vad dom menar.

Den bästa tiden är när jag är borta själv, helt ensam, med min katt (för ja, jag har en sån) och bara kan glömma allt helvete i mitt liv. Fast samtidigt är det då de gamla minnena kommer tillbaka och jag känner tårarna stiga och klumpen i halsen nästa känns som om man har fått kramp i svalget. Känns lite så nu när jag skriver det här...