"Love is unconditional, but I also know it can be unpredictable, unexpected, uncontrollable, unbearable and... strangly easy to misstake for loathing."

- Yveine, Stardust

Så det kan förklara lite grejer som jag upplevt med vissa personligheter, dom jag hatar mest i början kan vara dom jag kommer sakna mest i slutet. Det är väl på detta som ordspåket Kärlek börjar med bråk är baserat.

Kanske måste man hata en människa innan man kan lära sig att älska denne fullt ut?

Jag skrev ju ett inlägg om "De bästa människorna?" för ett tag sen, där jag beskrev hur jag inte kunde förstå hur svarta människor kunde vara så givmilda och hela det där paketet utan att vilja ha något tillbaka.

Men jag hade glömt bort den grymma sidan som de ofta visar också. I helgen har de visat filmen "Blood Diamond", människor som inte skjuts ner tas till fånga för att leta diamanter, som sedan smugglas och säljs svart till andra länder, innan de hamnar i smycken och liknande. Och detta är osynligt i andra länder.

Afrika är ett land som har haft flera stora värdefulla tillgångar som fortfarande är eftertraktade i andra länder, såsom elfenben, gummi, guld, olja och diamanter. Bara det att andra länder bara har gått in och sagt att det är deras grejer men de vill samtidigt inte jobba för att få det. Så de betalar en liten summa till ett par stycken utvalda i lokalbefolkningen som i sin tur söker arbetare bland det "vanliga folket".

Sen har vi Hotel Rwanda, en väldigt bra men väldigt jobbig film, som utspelar sig under inbördeskriget i Rwanda under 1990talet. Belgien har lämnat landet och det är nu självständigt, bara det att i Rwanda finns det två olika folkslag hutuer och tutsier. Belgarna värderade tutsierna högre för att det var mer lika européer med sin ljusare hud. Medan hutuerna fick sitta med lågavlönade jobb och blev i allänhet illa behandlade. Så när landet sedan blev självständigt gav sig hutuerna ut på en slakt som ingen i världen skulle veta om förrän långt senare. Miljoner människor blev dödade bara på ett par dagar. Än idag är det inte helt lungt i landet och ibördeskrig rasar överallt i hela Afrika och fortfarande finns det barnsoldater som blir järntvättade vid tidig ålder.

Så "de bästa människorna" kan också vara grymma, bara det att det inte syns lika tydligt i media som exempelvis arabländerna. Så därför framstår dom som grymma och mordiska och hela paketet, men det förekommer i fler länder och världsdelar men vi européer och amerikanerna blundar för sanningen... Eller nåt iden stilen.

Se dessa filmer, det får en att tänka efter...

...om man någonsin får utnyttja sin kundskap.

Jag har ett par grejer som jag är multum intesserad av, men det stannar på papper tv och internet. Jag får aldrig använde det jag lär mig, och det är väldigt frustrerande. Man bara lär sig och suger i sig näringen, men det rinner ut genom andra örat efter ett tag, då man aldrig får använda det.

Varför ska man över huvudtaget ha nå intressen om det stannar vid det teoretiska, får man aldrig använda det blir man osäker på sig själv, man vet inte om det man har lärt sig faktiskt fungerar om det verkligen är så, innan man har sett det med egna ögon. Varför ska man måsta lita på alla andras erfarenheter? Varför ska man inte få skaffa sig egna?

Ännu en grej som stör mig, att konstant ta in information, det är som om det bara bunkrar upp och till slut försvinner om man inte använder det. Det glöms bort. På det sättet kan man egentligen inte lära sig något nytt, hjärnana kan som bara ha en viss mängd information i hjärnan, kan man inte omforma det till erfarenheter med egentliga minnen av scener man själv var med i så blandar man ihop, allt blir samma och man glömmer.

Därför försvinner massor när man inte använder det, helt ärligt, hur många kommer ihåg allt från skoltiden? Jag älskade min skola och hade flera lektioner som jag såg fram emot, jag sög i mig informationen och spikade flera prov, men idag är det borta, och det är ändå bara ett år sedan. Bara för att jag aldrig får använde det som jag lärde mig i skolan.

Så, bara skit med allting.

Fy fan va jag hade svårt att sova i går kväll, gick och lade mig strax efter 10 för jag var så jävla trött, läste en halvtimme/trekvart kanske och försökte sen    somna. När jag vridit på mig fem gånger kollade jag på klockan - halv ett. Hade försökt somna i över en timme utan framgång. Sen tog det ytterligare en timme innan jag faktiskt somnade, sen vakande jag lite snabbt mitt i natten och trodde att jag ännu inte hade lyckats somna, vände på mig och somande igen. Sen ringde klockan, jag har klocka för att jag inte ska sova bort en hel dag av deprimerande, fast det brukar drjja två timmar från det att klockan ringen första gången till det att jag faktiskt kliver upp, sover bra i den där sängen men kroppen blir inte ordentligt utvilad i den.

Vi yngre varianter har aldrig fått betalt för att göra något här hemma, när vi var mindre fick vi månadspeng på först 50 och sen 100 kr (lika mycket fast vi var olika gamla). Det tyckte dom väl var tillräckligt, eller nått. Bara det att alla kompisarna runt omkring alltid fick en tjuga för att dom städade sitt rum, tvättade eller plockade i diskmaskinen, samtidigt som de fick en fläskig månadspeng. I det här hushållet har vi aldrig fått betalt för att göra något, utan vi har blivit itutade att vi gör det för att vi ska hjälpa till. Det hände väl nån gång att man fick en tjuga för att man skottade gården, men det tror jag hände en gång bara. Alltså hur ska barn lära sig att uppskatta ett bra jobb, eller pengar om man inte får lära sig det hemma, genom att förtjäna dom?

Varför ska inte vi få känna en motivation till att städa rummet eller tvätta, annat än hjälpa till? Och det känns ändå ouppskattat när man sen är klar med det. Den här formen av uppfostran har gjort en mindre motiverad och man gör det bara för att man måste, och då blir det tråkigt!

Sen flera gånger är det ungdomar som då olika mycket pengar beroende på vilket betyg de får på ett prov. Tyg 20 spånn för ett G, 50 för ett VG och 100 för ett MVG. Och det är för att motivera dom att jobba hårdare i skolan, så att de faktiskt försöker. Men det har jag heller inte fått, tror syrran har fått det nån gång, men är inte säker på det. jag har ju ändå haft hyfsade betyg, så päronen har väl inte känt att de behöver ge mig nå pengar för att jag presterat bra i skolan. Men va fan, dom får ju betalt när de är på jobbet! Varför ska då inte vi få någon form av belöning för det psykiskt påfrestande arbetet som skolan innebär?

Svala fick hundra spänn för varje MVG av sin morsa på slutbetyget efter gymnasiet och 200 av sin farsa! Då känns det ju kul, jag fick i princip bara fick en kram och ett grattis, och det var dessutom bara farsan som kunde komma (tar mer fakta om studenen i ett senare inlägg).

Och nu när jag har gått hemma ett tag, jag sköter lite diverse saker, och morsan har mage att säga att om jag går till soc och får någon form av månadsersättning för att jag är arbetslös (vilket jag INTE kommer få så länge jag bor hemma) så ska JAG börja betala DOM för att få bo kvar hemma! Jag sover inte ens i en riktig säng och det tänker dom ta betalt för?!

Fan, jag måste bort härifrån... Så man kan börja tjäna sina egna pengar och gära vad man vill med dom...

Är jag den enda deprmerade människan som inte har en drog? Som inte gör något självdestruktiovt för att må bättre och för att folk ska se mig?

Jag upplever att alla ungdomar som säger sig må dåligt, super, kedjeröker, knarkar något, skär sig, knullar runt, allt möjligt för att de själva ska må bättre.

Jag ser ingen som helst mening i att göra något av det där, supit har jag bara gjort ett par gången och då har det nästan blivit värre, jag är fortfarande klar i huvet, det är bara balansen som blir sämre, sen blir jag allmänt avtrubbad om det blir lite för mycket för snabbt. Så jag super inte, det är verkligen inte min grej, till skillnad från syrran som dricker varenda helg utan undantag. Hon fick till och med pengar i veckan av morsan för att kunna betala av spriten till langarn.

Jag röker inte, fixar inte ens att stå i röken utomhus från någon som röker, och skulle än mindre göra det själv.

Knark har aldrig intresserat mig och det har inte heller lockat. Sen att det aldrig har funnits till hands har ju bidragit till att jag inte ens ids börja med nåt sånt även om jag var intresserad.

Jag skär mig inte, för det är i mina ögon ett desperat rop på uppmärksamhet från gnälliga fjortisar som inte fick den där rosa toppen av morsan och därmed är dom deprimerade och världen är skit. Åh, tragiskt han ville inte bli ihop med dig, så slicar man upp armen i stället. Det sägs ju att när man skär sig så släppt endorfiner ut i kroppen som gör att man mår bättre, men när jag gör illa mig och skär mig i fingret eller nåt av misstag så inte fan mår man bättre av det, det gör bara ont. Sen att det syns gör ju inte saken bättre.

Sen finns det dom som knullar runt med olika killar (eller tjejer, men det är nog vanligare att tjejer är deprimerade + att jag är en så jag använder hellre dom parallellerna), för att må bättre. Det räcker med så lite så slutar dom i "säng", eller vars dom nu är, med varandra. Där har jag heller ingen vetskap då jag är oskuld och aldrig haft pojkvän (och så lär det förbli till den dag jag tar mitt sista andetag).

Så varför ska man ta till sig dessa självdestruktiva grejer för att må bättre? Man får ju igen det senare i livet (om man nu inte tar livet av sig i ren protest), samt att man egentligen inte vinner något som helst på det för stunden - kanske att man (om man inte är jag) lyckas glömma det man påstår sig vara deprimerad över.

våran familjesituation är ju rädd fuckad. Många ungdomar blir deprimerade för att föräldrarna bråkar och super och jobbar konstant. Mina föräldrar gör bara två av dom grejerna, bråkar och jobbar konstant (det senare är jävligt skönt för då slipper man se och höra dom bråka), men eftersom de inte super regelbundet nån av dom så har de egentligen ingen egentlig anledning att bråka annat än att vi är trångbodda och helt enkelt hatar varandra. Jag brukar säga att vi är fem helt och fullt olika människor som tvingats leva under samma tak - och det tär på en.

Ordbajs igen... Det är ändå ingen som tar åt sig eller bryr sig, dom har ju nog av sina problem.

Undrar om inte det "svarta folket" är den bästa sortens människor som finns? dom flesta av dom är så underbara människor och det känns som om de alltid är glada och tacksamma för det lilla. Se på familjerna i Afrika, som lever i sina små byar. Visserligen har de en helt annan kultur och sånt som äkta kärlek är rätt ovanligt (delvis baserat på att en man kan ha flera fruar). Men varje gång man ser dom på tv så ler dom.

Sen ser jag ofta på Extreme Makeover Home edition, när de hjälper African Americans, som de envisas med att kalla dom, så känns det som att dom är mycket mer tacksamma än vad de vita är. Det är mycket "O my God" vilket är rätt irriterande men va fan... Och det är mycket "God bless" osv.

Amerika är som land inte speciellt gammalt, ty trehundra år eller nåt och det har bara växt sen dess. Eftersom de vita tyckte att de var bättre än alla andra så åkte dom till Afirka där den tekniska utvecklingen inte hade utvecklats på samma sätt som i Europa och Asien. Så man uppfattade dessa mörkhyade folkslag som primitiva och korkade. Billig arbetskraft med andra ord. Så helt brutalt kidnappades folk och tvingades att jobba för Amerikanerna och bygga upp deras land i utbyte om att inte bli slagna och i vissa sällsynta fall, mat och husrum.

Dom behandlades inte ens som människor. Dom var något lägre än människor, det fanns hundar som värderades högre.

Sakta blev det bättre om man började inse att de före detta Afrikanerna inte var så korkade som man först hade trott och de började mer och mer behandlas som människor. Men hatet fanns kvar, vid mord och våldtäckter var dom ofta överst på listan som misstänkta och straffen var betydligt hårdare än om det hade varit en vit man som gjort orätt. Ibland tog folket saken i egna händer och flertalet oskyliga människor lynchades och mördades blutalt.

Det har blivit miljoner gånger bättre nu under 90 talet och senare, misstänksamheten finns ännu kvar inom vissa grupper men det är inte alls på samma sätt längre. Färgblandade förhållanden är accepterade och många av de populäraste skådespelarna är svart.

Det som förvånar mig är att dom kunde förmå sig att älska det land de bor i efter hur deras förfäder blev behandlade endsat baserat på sin hudfärg.

Så, försöker väl komma fram till något med det här, det känns som om det är ett förlåtande folkslag, som går vidare och siktar framåt och som är ärligt tacksamma för allt det goda som händer i deras liv. Till skillnad från oss vita (alltför ofta svenskar) som lätt blir avundsjuka och ofta gnäller om allt vi inte har, i stället för att se till det vi har. Jag är en av dom, jag klagar ofta över hur mycket jag inte har och att jag aldrig kommer att få något. Att jag aldrig kommer att kunna göra något med mitt liv (fast jag gör det ofta i tysthet eller spyr ur det på en viss blå blogg).

Har helt tappat sugen på film, det känns som om alla filmer redan är gjorda och dom kan inte kommer med något nytt, man har sett allt redan. Sen att man är född i den moderna tidsåldern gör att det är svårare att acceptera lite sämre specialeffekter och därmed har höga krav på specialeffekter och klurigheter i filmens handling.

Så det är svårt att impnera på dagens publik egentligen, så om en film ska vara bra så ska den vara RIKTIGT bra.

Ett exempel är fantasyfilmer, det finns inte många men det känns som om allt redan är gjort och kommer det nya så är det bara kopior på tidigare filmer (missförstå mig rätt nu - jag gillar fantasy och de fick gärna göra fler av dom) men just på grund av ovenstående "problem" så görs det väldigt få. Däremot actionfilmer produceras det hundra om dan, och alla är i princip likadana och slutar likadant - en hjälte, ett uppdrag, han vinner alltid. Tråååkigt.

Jag vill har mer mystik och övernaturligt i filmerna (tänk fantasidjur, inte spöken eller äckliga zombies). Så en film jag tycker är jättebra är The Water Horse, men den hade noll reklam på tv, såg inget om den, upptäckte den bara en dag på IMdB. Det finns fantasyfilmer, men många av dom är skitdåligt gjorda och lågbudjet som lyser igenom till månen och så får dom ingen som helst reklam så ingen vet att dom finns förrän man råkar snubbla över en bild eller en trailer eller nåt.

Så jag har tappat hoppet lite på filmerna, dom känns likadana allihop och det blir bara fler, det är svårt att hitta dom där guldklimparna bland de miljoner filmer som kommer ut. Lättare var det förr då det bara gick ett par stycken per år på bio.