Har av olika anledningar varit upp väldigt tidigt idag, ungefär 5-6 timmar tidigare än vad jag stigit upp de senaste veckorna... Och det känns att den här dagen har varit 6 timmar längre än vad dom brukar vara.

Jag har haft så satans tråkigt idag - och sysslolösheten (som kommer av att man har så mycket mer tid att göra av med) har gjort att min hjärna har haft tid att tänka på sånt jag inte vill tänka på. Så varför ska man vrida på dygnet för att vara uppe när andra är det och när det är "normal vakentid" när man mår bättre av att få sova när man vill och vakna när man vill? Vilket kanske inte är sant i många fall då iaf jag blir väldigt trött av att sova för länge och sen har otroligt svårt att somna på kvällarna, fastän att jag är så trött att jag inte kan hålla ögonen öppna så tar det minimum en timme.

Kanske måste skaffa sömntabletter...? Men då ska man ju ha pengar till det också!

Och sen är det så satans mörkt i mitt sovrum (det går inte att göra något åt annat än att tände en lampa eller nåt), det kommer inte in något som helst dagsljus som kan väcka mig. Så det tar minst en timme att vakna också. Jag vaknar - är så satans trött så jag kan inte öppna ögonen, bara vänder på mig och somnar om igen. Och så blir det ett par gånger innan jag tänder sänglampan och ligger och halvsover en tre-kvart till.

Inte har man en riktig säng heller, har aldrig haft en riktig säng, som jag fått prova ut själv med en riktig madrass och inte en sån där äcklig skummadrass.

För att komma till en av de saker som bothers me, jag vill börja få in pengar, JAG VILL HA PENGAR, men jag är samtidigt så satans rädd för att få ett jobb där jag kommer att vantrivas. Jag är min värsta fiende på det området, jag kan inte gå in på en arbetsplats jag inte vill vara på, med ett leende och låtsas som om allt är bra - det går inte! Och när jag inte vill vara någonstans så blir min inställning extremt negativt, speciellt när jag inte blir behandlad med respekt, eller blir bortglömd. Så får man samma respons tillbaka, och även om man försöker fixa det så är det redan förstört! Det är bara å lägga ner och sen undviker man den platsen så mycket man kan...

Sen att mitt självförtoende ligger på minus hjälper ju ungefär ingen.

Jag vill bli miljonär så jag kan flytta till ett hus mitt i ingenstans långt från civilisationen och bara isolera mig från allt vad människor heter. Jag vill inte vara människa! Jag hatar det! Jag hatar människor! Dom är äckliga och jag skäms över att vara en.

Vet inte om jag är irriterad eller inte över en grej... Har haft lite taskigt med böcker här hemma så i väntan på att ett par nya ska dimpa ner på posten så fick jag en av morsan som hon tyckte att jag kunde fördriva tiden med. Jag läste baksidan lite sådär halvers och kände bara "fa van är det här för skit? Jävla kärleksdravel", sen på kvällen tog jag mig tiden att läsa baksidan lite mer noga, ett ord fastnade direkt - werewolf. För det är jag! Så jag läste den delen först (boken råkade vara delad i tre olika delar av tre olika författare).

Visst det handlade om vargar men det kunde lika gärna inte ha gjort det... Det jag vill komma till är att alla tre novellerna är sånna där ubersexiga stories. Samtidgit som man tycker om att läsa dom så blir jag bara svartare innombords - jog kommer alldrig att få uppleva det där, ha det där, känna det där...

Förbannade, helvetes, satans, jävla rövhål! Den senaste månaden har vara försvunnit i en dimma, jag kommer inte ihåg mycket av vad som har hänt - kanske lika mycket för att inget har hänt.

Fan, jag vill ha min rosa hoddie...

Jag är inte på en fläck någon som tycker om rosa, inte egentligen, jag föredrar färger såsom blått, grått och grönt. Men jag har helt fallit för körsbärsblommor och deras färg. Så jag har länge övervägt och funderat på å köpa en rosa hoodie, som jag ska ha på mig dom dagar jag är så satans dålig mentalt. Vem vet, färgen kanske piggar upp lite?

Sen om jag någonsin lyckas få mig nå pengar och kan skaffa ett eget hus, då vill jag ha körsbärsträd och pilar på gården - ni vet dom där knotiga med långa grenar som når ända ner till marken och så blir det som lövsalar inne vid stammen?

Dom visar en film på tv som heter Sisterhood of the traveling pants, den handlar om fyra 16-åriga tjejer som har känt varandra sen deras mammor gick på gravid-yoga. En dag går dom till en klädaffär och av en slump är det en av tjejerna som testar ett par jeans, och sen också de andra tre. Och trots att de alla har helt olika kroppsform så kan alla ha jeansen.

Dom formar ett sistraskap runt byxorna, med tio grundregler och hur det ska skötas. Under sommaren skickar dom byxorna mellan varandra efter en vecka hos respektive. Dom ska också skriva upp vad de var med om under tiden som de hade jeansen.

"Av en slump" träffar alla tjejerna varsin kille under veckan dee har jeansen, samt att det händer lite annat också.

Så jävla typiskt va!!! Klart dom ska hitta pojkvänner redan, herreGud dom är ju 16 år redan!!! Dom börjar ju gå ut bästföredatum redan.

Äh, skit samma, ska väl snegla färdigt på filmen och fortsätta med det jag höll på med...

Det är en film som de flesta har sett, iaf ungdomarna i världen. Konstigt vore det väl annars då det är en ungdomsfilm :P

Har varit på väg att skriva om den sen den gick på tv, det är ett par månader sen nu, men det har inte blivit av, har glömt bort det och annat har tagit upp min icke så dyrbara tid.

Jag tycker mycket om den här filmen, även om jag inte är så mycket för kärlek och drama. Föredrar action, fantasy och kostymfilmer (kanske inte rymdfilmer, men Star Wars går väl an). Den är faktiskt väldigt bra, men jag vill bara grina varenda gång jag ser den. Det känns så jävla orättvist, igen...

Kat, spelad av Julie Stiles, är en smart, men pessimistisk bitterfitta som inte har mycket till övers för någon, hon är väldigt självständig och försöker nu bara ta sig igenom high school för att komma in på det college hon har valt.

Patrick, gestaltad av Heath Ledger, är en ensamvarg som ingen vågar sig på, det går en massa rykten runt honom om vad han lär ha gjort, däribland ätit en anka levande.

Joey (en scumabg) har siktat in sig på Bianca, Kats' lillasyster, men deras pappa har satt en ny regel om att Bianca inte får dejta om inte Kat gör det. Så Joey väljer ut en kille i skolan som han tror kan hantera monstret, även kallad Kat. Det blir Patrcik, skolans badass, han betalar honom för att gå ut med Kat så att han själv kan gå ut med Bianca. Detta leder till något oväntat och Kat och Patrick funkar ganska bra ihop, om än att de får sig ett par smällar. Patrick får även hjälp av Cameron (en annan killer som gillar Bianca) att ta reda på vad Kat tycker om så att detta kan utnyttjas och användas för att charma henne.

Som sagt, jag tycker mycket om den här filmen, men det känns surt att ingen ens skulle betala en kille för att gå ut med mig... Men det är ju så jävla typiskt mig också, i grundskolan var det två tredjedelar med killar i min klass - ingen visade intresse i mig. I min gymnasieklass/skola - gick det ungefär 3-5 procent killar under hela mig skolgång. Och dom var antingen upptagna eller bög. Så lyckas då alltid hamna nånstans där det inte ens finns några. Vilket ju inte hjälper mig socialt eller psykiskt.

Och nu när man börjar komma upp i lite ålder känns det nästan skrämmande att man ska ha en kille i liknande ålder, dom känns så vuxna, medan jag inte är det, men det är individsak... inte överlag. Varför kunde inte jag gått på en skola med 50/50 killar och tjejer, hade det vart annorlunda då? Tror fan inte det. Det är väl något med mig som gör att dom inte kan se mig som nåt annat än en kompis, till skillnad från Svala, som kan få vilken jävla kille hon vill.

Livet är orätttvist, och några måste ju alltid ligga på minussidan för att livet ska bli lättare för andra.

Jag känner mig jävligt kluven, inom mer än ett område...

Jag känner mig som ett jävla får, som tycker som alla andra, som känner som alla andra, som gör som alla andra...

Varför kunde inte jag fått vara unik på denna specifika grej? Men det funkar inte när det finns miljoner där ute som tycker precis samma sak som mig!

Det är ju utformat för att man ska älska det, dvs de flesta kommer att reagera likadant, varför ska jag vara en av dom? Eller varför måste det vara miljoner som reagerar likadant som mig?

Jag gillar inte det här... Inte fan är man unik och speciell när man reagerar på en grej precis som det är tänkt, man bli manipulerad till att tycka en viss gjej och man gör det! Lättpåverkade eller vad?

Det är inte det att jag inte vill känna som jag gör, men det suger att veta att man inte är den enda.

Jag har påbörjat ett sånt här inlägg förut men inte publicerat det, kan inte sätta ord på hur det är jag känner, kanske senare, om jag verkligen får tänka igenom det här...

Jag är våg och min mormor är våg, båda vi har alltid känt en önskan att ommöblera mycket, jag har dock så liten yta att vistas på hemma att jag inte kan flytta på möbler och grejer så i stället byter jag ofta ringsignal på telefonen, bakgrundbild på telefon och dator. Så jag gör det jag kan som substitut. Mormor har nästan alltid gjort om något mellan gångerna man hälsar på.

Har läst i nåt horoskåp nån gång att folk födda i just vågens tecken har extra tendenser till att möblera om, men om det stämmer eller inte har jag ingen som helst aning om.

Men jag har också läst/hört någonstans (kan ha varit Nemi?) att en människa som ommöblerar ofta inte trivs i sin miljö, kännner sig instängd och kan vara deprimerad eller till och med självmordsbenägen. Bara för att på något komma undan från den vardag som orsakar alla dessa tankar så vill man ha något nytt omkring sig.

Jag tror det ligger något i det här, mormor är ingen lycklig kvinna, det är mycket som inte stämmer och fungerar som det borde, detta syns inte alltför tydligt utåt. Men jag vet att det är så.

Va tror ni? Känner ni någon som är såhär, finns det misstankar om att det kan vara något annat underliggande?

Det var ju meningen att jag skulle på bio idag, men den jag skulle gå med vart sjuk. Hon har blivit det varenda gång nu som vi har tänkt hitta på något, vilket inte är mer är ingen-två gånger per år.

Alla bara ljuger, dom säger så jävla mycket men inget blir av, inget händer. Pappa är en sån som bara lovar och lovar en jävla massa, kanske för att vi inte ska tjata (vilket vi inte (iaf inte jag) gör). Jag har för länge sedan slutat tjata, det är ingen som helst poäng med det, man får ändå aldrig det man vill.

Som sagt pappa är en sån som lovar alla möjliga jävla grejer, aldrig blir det av. Det kommer alltid något emellan och gång på gång blir man besviken. Jag kan knappt ställa en enkel fråga till mina föräldrar, jag vill inte, kan inte prata med dom. Får aldrig som jag vill, så jag har slutat vilja, jag vet bara vad jag inte vill. Resten är bara meningslös och åt helvete. Har i princip slutat skriva önskelistor, eftersom det ändå inte är någon idé, man kommer inte att få det. Så man får återigen bli besviken gång på gång.

När du flyttar hemmifrån...

Kompisar som man försöker hitta på något med bara skiter i en, år går förbi och inget händer. Folk bara ljuger, och inte en jävel bryr sig egentligen. jag ljuger ALDIRG för jag vet fan inte hur man gör. Det kan komma en mycket liten vit lögn, eller också håller jag käften och säger ingenting, men jag kan inte ur det blå komma på något. Det verkar vara lite för lätt för vissa andra.