"Love is unconditional, but I also know it can be unpredictable, unexpected, uncontrollable, unbearable and... strangly easy to misstake for loathing."

- Yveine, Stardust

Så det kan förklara lite grejer som jag upplevt med vissa personligheter, dom jag hatar mest i början kan vara dom jag kommer sakna mest i slutet. Det är väl på detta som ordspåket Kärlek börjar med bråk är baserat.

Kanske måste man hata en människa innan man kan lära sig att älska denne fullt ut?

Kom på att jag hade en sida på Netlog också, där skrev jag väl kanske tre inlägg eller nåt, var inte så bloggaktiv förut som det jag är idag. Den sidan gjorde jag när jag kände att livet var riktigt piss under en period i skolan. Den är från 07 så den har ett par år på nacken, men grundtanken är densamma som med den här bloggen.

Så, här har ni den, ni måste visst ha Netlog för att kunna se den... Så vill ni läsa så får ni logga in eller skapa ett konto på netlog (det är helt gratis och man måste inte följa upp sidan eller nåt).

Gick in och kollade på sidan, det visar sig att jag gjorde den där den 3 okt 2007, den här bloggen visades för allmänheten första gången den 6 oktober 2009. Verkar var något med mig speciellt runt början av oktober där allt bara rinner över.

Sen kan ni ignorera att min stavning på "coward" är fel...

...om man någonsin får utnyttja sin kundskap.

Jag har ett par grejer som jag är multum intesserad av, men det stannar på papper tv och internet. Jag får aldrig använde det jag lär mig, och det är väldigt frustrerande. Man bara lär sig och suger i sig näringen, men det rinner ut genom andra örat efter ett tag, då man aldrig får använda det.

Varför ska man över huvudtaget ha nå intressen om det stannar vid det teoretiska, får man aldrig använda det blir man osäker på sig själv, man vet inte om det man har lärt sig faktiskt fungerar om det verkligen är så, innan man har sett det med egna ögon. Varför ska man måsta lita på alla andras erfarenheter? Varför ska man inte få skaffa sig egna?

Ännu en grej som stör mig, att konstant ta in information, det är som om det bara bunkrar upp och till slut försvinner om man inte använder det. Det glöms bort. På det sättet kan man egentligen inte lära sig något nytt, hjärnana kan som bara ha en viss mängd information i hjärnan, kan man inte omforma det till erfarenheter med egentliga minnen av scener man själv var med i så blandar man ihop, allt blir samma och man glömmer.

Därför försvinner massor när man inte använder det, helt ärligt, hur många kommer ihåg allt från skoltiden? Jag älskade min skola och hade flera lektioner som jag såg fram emot, jag sög i mig informationen och spikade flera prov, men idag är det borta, och det är ändå bara ett år sedan. Bara för att jag aldrig får använde det som jag lärde mig i skolan.

Så, bara skit med allting.

Dagens...

...godaste: marabou mjölkchoklad - jag fick äntligen en!

...humör: blandat

...höjdpunkt: mjölkchoklad!

...irritationsmoment: morsan som är seg på prylbutiker

...jobbigaste: mensvärken

...kläder/outfit: det vanliga

...roligaste: How I met your mother

...tv-program: Eight Below

"You have to take chanses for the things you care about"

Det gjorde inte jag, och det får jag fortfarande betala för...

Fy fan va jag hade svårt att sova i går kväll, gick och lade mig strax efter 10 för jag var så jävla trött, läste en halvtimme/trekvart kanske och försökte sen    somna. När jag vridit på mig fem gånger kollade jag på klockan - halv ett. Hade försökt somna i över en timme utan framgång. Sen tog det ytterligare en timme innan jag faktiskt somnade, sen vakande jag lite snabbt mitt i natten och trodde att jag ännu inte hade lyckats somna, vände på mig och somande igen. Sen ringde klockan, jag har klocka för att jag inte ska sova bort en hel dag av deprimerande, fast det brukar drjja två timmar från det att klockan ringen första gången till det att jag faktiskt kliver upp, sover bra i den där sängen men kroppen blir inte ordentligt utvilad i den.

Har varit helt nollställd idag, och har varit suuupersugen på choklad, kanske är det endorfiner som min kropp vill ha för att få någon form av uppåtshack nu då jag har varit så sjukt nere den senaste veckan. Idag kom det ännu en våg av hopplöshet och jag kände att jag inte hade något att leva för.

Tror inte den här skiten blir bättre av att jag kommer bort och får mig ett jobb heller, visst mådde jag kanon under skoltiden, men likförbannat kände jag den där hopplösheten när man sen satt hemma efter skolan och det enda man gjorda var att grina.

Kroppen är alldeles matt nu, orkar inte grina mer, känns bara löjligt, det är bara jobbigt. Har tappat matlusten helt, ingenting är gott längre. Och inte mycket är kul längre.

Dagens...

...godaste: Digestivekex

...humör: matt och trött

...höjdpunkt: gå och sova senare

...irritationsmoment: det snygga huset i Extreme home makeover

...jobbigaste: humöret

...kläder/outfit: behöver jag tala om det?

...roligaste: hörde från en kompis som sett en gammal klasskompis på bussen, henne var det ingen som gillade

...tv-program: -

Hasselnötsträdspersoner är fyllda av energi och har de ett mål att uppnå kan mirakel ofta ske. Ingen utmaning är för svår för dem, de tar sig an allt med mod. Men om deras anda inte har en inspirerande effekt uppnår de inte sina livssyften. Deras mål måste i slutändan uppfyllas.

Om man har motivationen kanske, och materialet, annars brukar det gå i stöpet och så blir det ingenting av det den gången heller...

Personer födda i hasselnötsträdets tecken är sanna kämpar som älskar okänd mark och utmaningar. När de väl hittat sitt område förvandlas de, utifrån en spirituell, mental men även fysisk aspekt, till pionjärer; stigfinnare till det nya!

Hasselnötsträdspersoners svaghet är att deras styrka ibland används på fel sätt. Om en sådan stark pionjärssjäl måste ta sig fram i en träskaktig terräng kommer den att skaka av otålighet och envishet. Detta passerar inte obemärkt av omgivningen. Denna felriktade energi tar sig uttryck i egoism kombinerad med tanklöshet och hänsynslöshet.

Jag älskar att åka till nya ställen som handlar om mina intressen, och utmaningnar som faktiskt är möjliga att klara är också kul, inga såna där omöjliga grejer som man måste sitta med i hundra år - då tappar jag intresset och känner mig otillräcklig, men jag vet å andra sidan inte hur kapabel jag är då jag väldigt sällan får chansen att testa vad jag klarar av. Kan inte påstå att jag är kreativ, men folket runtomkring tycker att jag är det.

    Visst är även jag egoistik, men jag brukar inte uttrycka det öppet, jag får ändå aldrig som jag vill. Så jag blir tjurig och det kan ibland urarta fullständgit, jag berättade ju om hålet i källardörren efter att morsan och jag bråkade ordentligt senast.

Var försiktig med att ge hasselnötsträdspersonen skäl till svartsjuka! Förutom svartsjukan är de passionerade personer som beundrar imponerande och stabila partners. Men om deras partner har en tendens till medelmåttighet förlorar de intresset ganska snabbt.

Jag har aldrig haft nån partner, men jag blir lätt svartsjuk på vad andra har som jag aldrig kommer uppleva. Jag gick en gång i från en lektion i skolan för att jag inte längre pallade att se Svala med sin kille, hopplösheten bara sköljde över mig och jag insåg att jag troligenom kommar vara ensam för evigt. ingen kille har någonsin visar något som helst intresse i mig, så varför skulle nån göra det i framtiden? Men jag antar att jag inte skulle kunna vara med någon som inte delar mina intressen, vilket genast reducerada urvalet till noll.

    Dessa hasselnätter får representera mig, det man ser är inte det jag är, och det är ett hårt skal mellan mina jag. Men samtidigt kanske det inte stämmer...

"It's not who I am underneath, it's what I do, that difines me"

Ta reda på vad du är för träd, stämmer beskrivningen in på dig?

Dagens horoskåp

Så som utlovat kommer det en kort pres om hur min studentdag var, inte den hemskaste värsta men ändå...

Brorsan slutade 9an i hembyn så morsan gick på hans avslutning, farsan kom på min studentavslutning. Rätt kul, det var meningen att min kusin skulle komma också men hon vart ju precis som vanligt uppehållen av sina jävla ungar som styr hennes liv. Kände mig lite sorgsen när jag såg alla runt omkring med hela tjocka släkten men plakat och presenter och blommor. Pappa hade inte ens tänkt på att köpa något. Fick en liten hund med mössa av brorsan, det var väl det enda, resten fick jag av skolan... och av kompisar.

Innan vi gick in i kyrkn var det foto med klassen och kompisarna, farsan står naturligtvis helt passiv men kameran i handen och gör inget, det råkar ju bara var sista dagen som man har alla kompisarna samlade. Hade det varit morsan hade hon varit paparazzi, vilket är nästan lika irriterande som att det inte händer något (för övrigt hatar jag att bli fotograferad och är när att nita morsan varje gång hon envisas med att fota min fula nuna).

Inte för att skryta, det var ingen speciellt svår prestation när man går i en klass med en massa omotiverade smått korkade människor, men jag fick bästa betyget i min klass, inte bäst på skolan men åtminstånde i min klass. Jag vart helt    överväldigad av känslor och har aldrig känt så förut, kunde inte sluta grina.

Farsan fotade inte ens när jag gick fram och tog emot diplom och blommor av rektorn, fast han sa att han gjorde det. Sen sa han att han skulle få bilder av en bekant som hade fotat, vet om han fick dom.

Sen när vi kom ut ur kyrkan igen, fick alla ta emot ett ton presenter och plakat och champange och hela skiten. Jag fick en kram av pappa och han sa att han var stolt, men inte mer med det. Han hade väl inte väntat sig något annat heller.

Der var egentligen var egentligen som vilken dag som helst, bara det att jag hade en mössa och vita kläder, vilket jag inte brukar ha...

Bara det att det hela kändes så torrt, bara för att det var väntat att jag skulle få bra betyg, och det var som ingen big deal att jag kanske inte skulle få träffa dom här människorna igen. Men å andra sidan är inte pappa så bra på mycket...