Och JA, jag klarade körkortet och kör nu runt med pappas bil, tills jag får en egen skrothög att leka med.

Jag känner mig jävligt kluven, inom mer än ett område...

Jag känner mig som ett jävla får, som tycker som alla andra, som känner som alla andra, som gör som alla andra...

Varför kunde inte jag fått vara unik på denna specifika grej? Men det funkar inte när det finns miljoner där ute som tycker precis samma sak som mig!

Det är ju utformat för att man ska älska det, dvs de flesta kommer att reagera likadant, varför ska jag vara en av dom? Eller varför måste det vara miljoner som reagerar likadant som mig?

Jag gillar inte det här... Inte fan är man unik och speciell när man reagerar på en grej precis som det är tänkt, man bli manipulerad till att tycka en viss gjej och man gör det! Lättpåverkade eller vad?

Det är inte det att jag inte vill känna som jag gör, men det suger att veta att man inte är den enda.

Jag har påbörjat ett sånt här inlägg förut men inte publicerat det, kan inte sätta ord på hur det är jag känner, kanske senare, om jag verkligen får tänka igenom det här...

... men min mormor driver mig till vansinne snart! Det är konstant och hela tiden frågor om hur jag mår, är jag mätt, vill jag ha något annat, det finns glass i frysen (jag har precis ätit en fet lunch), var och varannan jävla minut! Jag pallar inte mer snart!

Och så har hon, tyvärr, börjat tappa hjärnkapacitet så hon glömmer, hon säger en massa dumma saker (inte elaka - dumma) och jag hatar dumma människor.

Men samtidigt är hon inte helt hundra på andra sätt också, hon är deprimerad, har inget liv utanför huset, familjen kommer inte och hälsar på så ofta som den borde och morfar är inte alltid den roligaste att ha som enda sällskap. Men jag tror han och jag är lite lika, båda vi har tröttnat på alla dessa dumma grejer hon har för sig.

Missförstå mig inte nu, jag tycker om min mormor, men hon kan bli mycket påfrestande att ha omkring sig, hon säger hela tiden hur orolig hon är för en, det är en massa frågor om "hur mår jag idag?" och så vidare, och det är jag inte van vid och jag tycker inte om det. Och jag är väldigt ensidig tyvärr, finns det sidor och beteenden hos en människa som jag inte tycker om så blir det till slut så att det är hela människan jag inte tycker om, som person.

Det är inte rättvist mot henne, men det är inget jag kan rå för. Alla säger "men det är så mormödrar är", jaha och? Jag behöver väl inte gilla det för det?

Och sen är jag så jälva trött på att bli behandlad som en korkad unge, som behöver veta vars allting finns och att det finns och vad saker och ting är! Alltså kom igen! Jag har väl lite i skallen eller? Jag ser väl själv vad det är, jag har väl egna ögon och se med!

Och sen är det bara jag här i huset med gamlingarna, vilket gör att jag är den enda som utsätts för alla dessa frågor, inte nådigt! Plus att jag saknar min katt så jag grinar till och från... har vart ifrån honom i sex veckor nu...

Det var ju meningen att jag skulle på bio idag, men den jag skulle gå med vart sjuk. Hon har blivit det varenda gång nu som vi har tänkt hitta på något, vilket inte är mer är ingen-två gånger per år.

Alla bara ljuger, dom säger så jävla mycket men inget blir av, inget händer. Pappa är en sån som bara lovar och lovar en jävla massa, kanske för att vi inte ska tjata (vilket vi inte (iaf inte jag) gör). Jag har för länge sedan slutat tjata, det är ingen som helst poäng med det, man får ändå aldrig det man vill.

Som sagt pappa är en sån som lovar alla möjliga jävla grejer, aldrig blir det av. Det kommer alltid något emellan och gång på gång blir man besviken. Jag kan knappt ställa en enkel fråga till mina föräldrar, jag vill inte, kan inte prata med dom. Får aldrig som jag vill, så jag har slutat vilja, jag vet bara vad jag inte vill. Resten är bara meningslös och åt helvete. Har i princip slutat skriva önskelistor, eftersom det ändå inte är någon idé, man kommer inte att få det. Så man får återigen bli besviken gång på gång.

När du flyttar hemmifrån...

Kompisar som man försöker hitta på något med bara skiter i en, år går förbi och inget händer. Folk bara ljuger, och inte en jävel bryr sig egentligen. jag ljuger ALDIRG för jag vet fan inte hur man gör. Det kan komma en mycket liten vit lögn, eller också håller jag käften och säger ingenting, men jag kan inte ur det blå komma på något. Det verkar vara lite för lätt för vissa andra.

Fy fan, idag hade jag behövt någon jag känner att jag kan lita på, har inte vart såhär ensam på mycket länge. Vill bara ha någon jag känner mig trygg med nära nu, dessvärre finns det ingen, varken här eller någon annanstans. Alla säger det kommer, men det är ju NU jag behöver någon, för att jag över huvud taget ska orka leva. Men jag får väl fortsätta tugga, såsom jag gjort så väldigt länge nu.

Sen har jag dessutom bara ångest varenda dag inför det där jävla körkortet och lektionerna, känner bara en enorm motvilja varenda gång jag ska ut med bilen, tycker inte alls om att köra bil.

Och sen, OM jag får körkortet, så kommer det bli jag som får köra hemma, pappa kommer inte att köra en meter mer än han måste, så det blir jag som får skjutsa till affären och stan och hela den baletten. Vill inte, men jag har en känsla av att det är mycket enklare att köra hemma, där man känner till stan och där vägarna inte är lika smala som här, där det inte finns lika mycket gator och korsningar överallt.

Borde plugga teori, men känner inte att jag vill, har ingen ork till det alls. Vill bara vara i mitt skal och isolera mig från världen. Saker funkar i teorin, men när det kommer till handling så låser det sig, jag pallar det inte. Det är bara ångest hela tiden, det ältas fast jag försöker förtränga det.

Kanske hjälper det en stund i morrn, jag ska på bio med moster, vi ska se Alice i Underlandet, den av Tim Burton, inte Disneyfilmen, den verkar riktgt bra. Ville egentligen se Avatar men hon var inte så sugen på den. Kanske hinner jag se den själv innan vi ser AiU...? Vet inte hur det blir än...

Kolla ögonen på den jäveln...

Sen har jag tagit bort den nya bloggen, den finns inte alls kvar, det funkade inte med den, kände mig inte hemma där alls.

Jaha, har ju slutat skriva här, så jag skapade en annan blogg. Men den funkade inte alls så jag tog bort den. Den kändes inge bra alls...

Har fått spy ur mig lite idag, men kända ändå att det var en massa till som inte fick komma fram, samt att man hela tiden fått höra att man inte ska tänka så och att det är skitsnack. Men fär mig är det inte skitsnack. Det är vad som är inpräntad i mitt huvud, från hur jag har levt under så lång tid. Det är min verklighet. Och ingenting någon säger kan få mig att tänka annorlunda.

Helvetesdagen närmar sig, men jag ska erkänna att jag inte ens är säker på vilket datum det är...

Jag bojkottar denna dag fullständingt, hatar den och har alltid gjort det. Detta för att jag aldrig har fått känna mig speciell denna dag, eller någon annan dag heller för den delen. När jag gock sjuan-åttan var det inte ovanligt att  det minn under lektionen kom in ett bud med rosor till flera av tjejerna i klassen på denna dag, jag var aldrig en av dom.

Men tack och lov för min del så sa man att rosorna inte längre fick delas ut på skolorna just för att vissa elever inte skulle få någon och därmed bli lessna. Stämmer bra! Sen är ju alla jävla hjärtans dag precis som alla andra dagar, man har bara en "ursäkt" att faktiskt göra något fint för någon annan.Och så alla griniga flickvänner som blir sura om killen glömmer bort dom en gång, tragiskt.

Så jag gillar inte alla hjärtans dag, det finns säkert andra dagar som är viktigare, som är mer personliga, och inte lika allänna.

Min favorit i top-model åkte ut idag, kollar repsiserna som de visar på trean, de är inne på säsong 6 nu tror jag...

Slogs av en tanke när jag satt på fb, en gammal kompis hade skaffat sig ny pojkvän efter att hon gjort slut med sin gamla i våras eller när det nu var. Min kusin skaffade sin första pojkvän när hon började på samma gymnasium som mig, dom var ihop ett tag i alla fall, men sen vart det strul och det slutade fungera. Mindre än ett år senare har hon en ny kille som hon fortfarande är ihop med. Svala var ihop med sin kille i ett halvår tror jag, sen hände något som gjorde att de gjorde slut. Svala var tydligen snabb däremellan och hann med ett och annat ligg, kanske inte pojkvänner, men ändå... Sen vart hon ihop med sitt ex igen till vintern och de har vart ihop sen dess. Sen har de andra jag känner vart rätt stadiga i sina förhållanden och inte bytt så många gånger.

Men ska de måsta vara så, att har man en gång haft en kille så blir det hela plötsligt mycket enklare? Jag har aldrig haft en kille, och egentligen inte vart kär på riktigt (glöm Skarsgårds-grejen, varenda kvinna på planeten gillar ju fan-skapet så då känner jag mig bara som ett får, som följer alla andra). En kille som vill vara med mig känns väldigt långt borta i dagsläget.

Och dom som nu har pojkvän och gör slut, och skaffar en ny inom ett halvår, varför ska dom få flera och jag ingen? Visst, de kanske bara söker tröst, eller gör det för att mätta begär, och egentligen har det inte så stor betydelse och håller inte så länge. Men dom fick ju någon! Jag ingen!

Fan va irättvisst allt ska vara egentligen. Är det som om man måste kicka igång med ett fårhållande, och om det inte håller är det ju bara å ta en ny. Men det är den där kicka igång grejen som inte funkar för mig. Det är inte en jävel på planeten som är rätt för mig, som funkar med just mig. Du och Jag Nemi, du och jag...

Men sen, visst, man ska inte hålla på å byta partner flera gånger om sådär som vissa gör (Svala förut). Men varför ska de som en gång haft pojkvän ha så jävla mycket enklare att hitta en ny? Och vi som aldrig haft någon får antingen vara utan eller kanske om man har tur hitta en på pensionärshemmet, eller nåt... Då är man kanske inte lika noga med hur människan ser ut.

Ok, jag erkänner, jag är rätt kräsen med hur jag vill att min kille kan/får se ut, det är där det faller när jag tidigare har pratat om dessa nördkillar i klassen. Dom är fysiskt inte lika attraherande som andra killar. Och den fysiska attraktionen är viktig för mig. Har läst nånstans att man blir glad av att se vackra människor omkring sig, det friger endorfiner i kroppen som gör att man känner sig lycklig. Så jag tror att jag har ett jävla behov att ha snygga människor omkring mig, samtidigt slår jag ner på mig själv då min nuna inte är mycket att hurra för. Det är också den som har hämmat mig och avskärmat mig - den är anledningen till att ingen vill ha mig. Folk är ytliga, det är den bittra sanningen. Är du ful har du ingen plats i världen.

Men sen pratas det ju också om den inre skönheten, grejen är den att man inte kan se den förrän man börjar lära känna någon, och om man då lär sig att älska denna personlighet så förändras utseendet och människan blir vacker på sitt speciella vis. Men då är det ju någon som ska ta det där första steget och lära känna någon. Lockar inte omslaget blir det svårare.

Omslaget till första HPboken får förklara vad jag menar. Jag skulle själv aldrig läst böckerna om de svenska hade sett ut såhär (det här är första boken på engelska). Bara för att framsidan är så sjukt ful, men handlingen är ju superbra. Man måste våga öppna även fula böcker för att kunna se.