Ungefär såhär det är i mitt huvud hela tiden.

Mår inte alls bra just nu, stressad och matt. Ledsen. Tänk er sorgen efter någon ni förlorat - så känner jag hela tiden i bröstet, utan egentlig anledning. Och värst av allt är att inte en käft verkar veta eller bry sig. Inte för att nån kan hjälpa mig iaf. Det ligger på mig att reda ut det. Själv. Ensam. Såsom jag ändå kommer att vara resten av livet. 

Man blir bortglömd av kompisar, isolerar mig på jobbet och hemma kan man inte prata med någon. Får ingen respons även om jag försöker.

Orkar fan inte mer snart. Är så less och slut på allt, vill bara krypa ur mitt eget skinn och den här värdelösa existensen.

Men man är fast, för att världen inte är rättvis.

Så, har jobbat non-stop sen i februari, snart åtta månader i rad utan längre ledighet, det börjar kännas i huvud och kropp... Fortfarande bara vikarie, vet inte om det är en massa specialregler för oss, har bara fått fyra semesterdagar på all den här tiden, och nu är det för sent att ta ut dom för vi är lite underbemannade. 

Ungefär sen i februari också så har humöret stadigt blivit sämre, käpprätt neråt fast att en stor jättebra sak har hänt. Det har inte lyckats hålla mig flytande mer än flyktigt. Tills en dag i juni eller juli, minns inte, bara över en natt så hände nåt i huvet på mig, vet inte vad - och jag var typ glad och possitiv i nästan två månader, fan inget kunde få mig att må dåligt, allt bara rann av. 

Sen hände ju det oundvikliga och jag började plana ut och är nu till största delen tillbaka i ett mentalt helvete igen, där jag bara går omkring och är ledsen hela tiden.

Är förmodligen deprimerad, har inte fått nåt bekräftat av läkare och inte tänker jag gå till nån heller...

Tänkte på en sak häromdan, är så jäkla van vid att tänka och sukta efter saker som jag vill ha i livet, kan inte uppskatta det som är här. Betyder det att jag alltid kommer att vara en energislukare kring andra fast jag i framtiden får det jag idag vill ha? Kommer man fortfarande bara tänka på nästa grej, alltid sakna något?

Äh, varför grubbla på det, har ju ännu inte hittat/fått nåt av det jag vill ha i livet så, vem vet? Det är ju så få saker så när jag har dom så är det bra sen? 

Stressar över en grej här hemma också, mår inte alls bra av det. Syrrans katt har flyttat in här nu och hon kommer inte alltid överens med min honkatt. Och det där morrandet och bråkandet dom har för sig på kvällar och nätter, är riktigt jobbit att hantera. För jag känner mig totalt misslyckad att jag inte kan få det att funka samtidigt som jag inte ens försöker för att man mår pyton, för att jag vet att jag inte kan och sen inte orkar pga det.

Men dom verkar bli lite bättre iaf. Eller också inbillar jag mig bara, lever i förnekelse. Fullständigt.

Fan va trött, vill sova men får inte riktigt än. Satans nattskift...

Länge sen jag kikade in här, men va fan, har inget nytt att berätta eller klaga över så varför besvära sig?

Nästan ett år har gått och inget är annorlunda. 

Fick sluta från jobbet i september, får nog komma tillbaka dit i juni. Har under hela vintern gjort - surprise, surprise - ingenting. Har i princip legat på sofflocket och rullat tummarna i snart 6 månader. Och känner jag mig själv rätt (vilket jag gör ganksa bra vid det här laget) så kommer det vara samma hela vägen tills jobbkontraktet ramlar i brevlådan. 

Går bara och väntar hela tiden. Väntar på att saker bara helt magiskt ska bli bra. Funkar ju uppenbarligen inte. Men har heller fortfarande inte modet att göra något åt det. Är mer bitter och pessimistiskt än någonsin, och deprimerad är bara förnamnet. Men det ska man väl bara glömma, en del av livet har ju ordnat sig - har ju ett eget space nu. Ingen egen lägenhet, utan bara ett eget rum (som fortfarande, efter en dryg månad) inte ser ut som jag vill ha det. Bara för att pappa sätter käppar i hjulen (utan att han själv vet om det). Okej, det är inte bara det, vet inte heller helt hundra hur jag vill ha det. Efter tre veckor vet jag fortfarande inte. Och glömmer bara att fundera på det. Helt plötsligt har en vecka till bara försvunnit. Snart fyra år av mitt liv - i vad som ska vara min "bästa ålder" har snart bara försvunnit iväg, till ingen nytta. 

Beklagar väl mig över det. Men jag vet samtidigt inte vad det är jag går miste om så jag är ju inte ledsen för det eller motiverad att göra något åt det. Jag är skapt för att vara en ingenting, leva utanför sidolinjen och aldrig vara med i spelet som kallas livet.

Notera också att jag inte är ett dugg ledsen över det här. I mitt huvud är det här fakta - en sanning, så jag lever med det.

Tänkte komma in och skriva igår men fick inte för internet la av eller nåt så det blev inget. 

Har varit utan jobb en månad nu snart, och det blir en månad till, sen ska man väl ha jobb igen. Vet itne vad jag tycker om det. Det är ju fint att ha pengar, måste bara komma till nåt eget också så att man faktiskt kan använda dom där pengarna också.

Hur looser är inte det då, hemma hos päronen tre år efter studenten. Men orkar man inte så finns det inte så mycket att göra, har ingen livsenergi. När jag är hemma tänker jag en massa på framtiden och ångrar mycket som hänt - sunt va? Men gör ingenting, så jag sitter bara med mina hjärnspöken och vaggar fram och tillbaka - psyket nästa! (fast det gör väl inget, då har jag ju eget rum och folk som sköter mig dygnet runt (jag skojar fattar ni väl?)). Och på jobbet försöker jag bara att tänka på det jag gör, men stor del av tiden går också åt till att misshandla mig själv psykiskt för att jag tycker att jag gjort ett dåligt jobb eller för att jag bara står och tittar på eller för att jag försöker agera smart nån gång och kommer med världens mest idiotiska förslag. Och hela tiden tänker jag på vad andra tycker. Vissa är jättesvåra att läsa så man vet inte om dom är agra, irriterade, neutrala eller till och med roade. Det är en jävla stress hela tiden. En annan typ av stress än den jag lever med när jag är hemma.

Ta mig ut i landet går dåligt, tänkte ju som fara och resa i Sverige eller nåt, men hari nte kommit iväg av div anledningar. Har haft tider hos läkarn (hälsotest på jobbet) och mina djur har varit (och är) sjuka. Så det har inte känts rätt att bara lämna och åka. På tal om mina djur så dör väl alla smådjuren ifrån mig innan sommaren. Har redan förlorat tre på ganska kort tid.

Men när det är bara jag och katten så blir det lättare, då kan man ta sig runt och åka när man vill (om man nu inte ska till läkarn då, vilket jag ska igen om några veckor) därför sitter jag här nu och är inte någon annanstans.

Sitter hemma en lördagkväll, precis som vanligt, inget nytt händer, som vanligt. 

Har ledigt från jobbet en vecka och börjar nu känna måndag krypa närmare, ångest i hela magen, vill inte åka tillbaka. Men det beror inte på jobbet, det beror på mig. Jag får alltid ångest inför återfärder, till och med när jag skulle åka tillbaka till skolan, och det var den lyckligaste tiden i mitt jävla värdelösa liv. Så är jag borta från jobbet en vecka så kommer alltid ångesten helgen eller dagarna innan och så sitter jag bara och ser tiden rinna iväg tills jag måste åka tillbaka. 

Missförstå mig rätt, jag tror att jag kanske kan gilla det här jobbet till och med, jag trivs med folket och förstår väl hyfsat vad jag håller på med, för att inte tala om lönen, kan lägga undan femton tusen i månaden, minst! (Bara för att jag bor hemma än dock, sen blir det annat). Men det är inte det här jag vill jobba med! Vet inte vad jag vill jobba med men det är fan inte det här!

Sen inbillar jag att det är saker jag vill jobba med, och så tänker jag efter och sparkar mig själv för hur jag någonsin kunde tro att jag skulle kunna jobba med det. 

Den här veckan har jag mått så satans pyton, ni fattar inte! Har varit sur och irriterad hela tiden, svängig i humöret, men naturligtvis aldrig glad. Visst garvar man åt dumma filmer, men man är inte på riktigt glad för det. 

Under jobbveckorna jag jag inte tid för känslor eller något överhuvudtaget. Där är det bara bekräftat, skaffar man jobb så finns det inte plats för ett liv, det är bara å glömma. Spela roll om man kan köpa saker och resa runt och annat skit - det kommer inte finnas tid att utnytta det på. Känns som om jag större delen av vinterna har pendlat mellan jobbet, bilen och sängen, Hur i helvete skulle jag kunna hinna med vardagsgjejer? Än mindre ett liv och sånt jag vill ha i mitt liv? DET GÅR INTE. 

Jobbet jag har nu är bara ett vikariat dessutom, så jag kommer ju inte att vara kvar hur länge som helst, vad gör man sen? Med en massa pengar på kontot och INGENSTANS att ta vägen, ingenting att göra, och än mindre motivation, där ens enda jävla önskan är att antingen vinna massor av pengar och bara försvinna, eller bara försvinna helt enkelt. Screw everything. Dödslängtan har varit stark den här vintern - kan vara vinterdeprissionen, kan vara toxoplasma, vem vet? 

Måste gå och sova snart, men vill inte riktgt, för då måste man ju kliva upp till helgens sista dag.

Jag börjar jobba i morrn, på samma ställe som tidigare men inte med samma folk, och jag vill inte. 

Har hela veckan känt mig jättestressad och bara sett söndagen rusa närmare som nåt annat jävla tåg. Vill verligen inte jobba. Det ger bara mer stress då jag verkligen inte känner att jag kan jobbet och jag kommer aldrig bli särskillt bra på det heller, intresset finns helt enkelt inte. Jag tjänar rätt bra med pengar på det dock men jag har aldrig trott att det är värt stressen och ångesten jag utsätts för. Jag lever i nuet och i dåtiden, aldrig i framtiden - det gör att jag heller inte ser något nytta med pengarna eftersom jag i dagsläget inte kan använda dom till något iaf. 

Jag ser inte mig själv i framtiden i en egen bostad men ett jobb som jag tycker om och trivs med, jag ser precis ingenting i min framtid, annat än ångest, vånda och stress.

Har så satans svårt att se det positiva då jag har så få ljuspunkter redan nu som det är. 

Läste något igår som fick mig att fundera lite också, innan man verkligen hittar någon man älskar så kan man inte älska dom omkring sig fullt ut. Det är där jag är antar jag, jag känner i princip ingenting inför människorna som rör sig omkring mig, och jag kan inte ens nästan föreställa mig hur jag kommer at reagera om det händer någon av dom något, det känns bara som om jag kommer rycka på axlarna och säga "jaha", jag kände h*n inte speciellt bra iaf. OCh då kan vi prata om min egen morsa!

Jag släpper heller inte in någon på livet, jag pratar inte med någon. Ingen pratar heller med mig. Det var en klasskompis som sa en grej för länge sen, som visade att någon hade sett mig för den jag är och hur jag mår, men det var bara en gång - aldrig igen. Det fick mig att känna än mer att det finns helt enkelt inget intresse hos andra hur jag mår, och varför skulle dom egentligen bry sig? Fan vet att jag inte bryr mig nämnvärt om andras problem, vill inte lägga mig i.

Har börjat skriva dagbok ganska regelbundet också, ni vet den där skrivboken som man har på hemligt ställe där man skriver alla sina innersta hemligheter och tankar. Kan inte ens skriva precis allt där alla gånger, tänker hela tiden på vad som skulle hända om någon hittade den och läste all den där naiva skiten som också finns i boken. Som hur man grinar över nån satans skådespelare *generad* (men vilken tonårstjej har inte haft en crush i nån jäkla skådis nån gång?), men sen jag började skriva på allvar i september jag lärt känna mig själv lite bättre, jag kan också se och prioritera vad det är som påverkar mig mest negativt eller positivt. Jag kan bortse från tonårssvammel och se till det som händer nu. Även om jag ältar en del som hänt då. Har svårt att släppa taget ibland. 

Tonårssvammel föresten, borde man inte ha lämnat det bakom sig för flera år sedan? Egentligen, men jag har insett för länge sen att jag är väldigt sent utvecklad psykist, mentalt, sociallt, alla som där bitarna. Så jag var väl egentligen barn långt in i tonåren/gymnasiet (antagligen för att jag fått vara barn så himla lite när jag var i den åldern, bara för att jag hade andra intressen och mest satt hemma och gjorde precis ingenting). Jag vägrar acceptera att jag måste växa upp när jag har fått uppleva så lite som liten, jag vill vara som Peter Pan och aldrig bli vuxen. Men det går inte, och även det här känns som om man spolas ner i en toalett, det går fortare och fortare ju närmare man kommer och det finns inget som kan stoppa det. Det är väl först nu som jag har börjat bli vuxen, och samtidigt inte. 

Varenda vaken minut nedvärderar jag mig själv, kallar mig själv ful, äcklig och dum, inte konstigt att ingen vill ha dig. Ett gram luft är mer värt än vad jag är i mina ögon. Alla misstag jag gör straffar jag mig själv för i veckor kanske till och med månader efter (aldrig fysiskt och sånt larv, sånt gör man ju för uppmärksamheten) utan psykiskt. Där ingen kan se skadan som äter upp mig inifrån. Det spelar ingen roll vad folk säger, för allt jag hör är bara lögner, tomma ord i meningslösa försök att "muntra upp" mig. 

Jag har en ljuspunkt, som jag kan berätta allt för, som jag till och med kan säga "Jag älskar dig" åt, som alltid finns där. "Synd" bara att det är min katt. När han försvinner - då dör jag.

Shit va lätt det är att sväva ut och skriva om något helt annat... Det här vart väl ungefär sex olika inlägg ihopbuntade till ett. Spelar ingen roll, min blogg - mitt svammel. Faktiskt.

Snart har hela oktober gått och jag har inte brutit ihop fullständigt. Och månad tio brukar var den värsta på året för min mentala funktion. En anledning kan vara att jag har börjat skriva dagbok. Har varit konsekvent med den nästan varja dag sen mitten på september... Får se hur länge det håller i sig.

Har börjar bli sjukt less på att sitta vid datorn, flera timmar om dagen ägnas åt precis ingenting - bara toms stirrande på olika sidor som man bläddrar förbi. Det jag tidigare fann roligt är bara jobbitg och känns inte alls kul så jag försöker hela tiden hitta andra saker att göra.

Började idag nästan vilja ha ett jobb, så jag kan skaffa mitt eget place, mitt eget liv.

Kanske ska se om man kan utbilda sig till lastbilschaffis...?

Det finns dock ett par orosmoln just nu som gör livet lite mer jobbigt än det behöver vara, ska försöka ta tag i en av dom gjerjerna i morrn iaf.