Mår inte alls bra just nu, stressad och matt. Ledsen. Tänk er sorgen efter någon ni förlorat - så känner jag hela tiden i bröstet, utan egentlig anledning. Och värst av allt är att inte en käft verkar veta eller bry sig. Inte för att nån kan hjälpa mig iaf. Det ligger på mig att reda ut det. Själv. Ensam. Såsom jag ändå kommer att vara resten av livet. 

Man blir bortglömd av kompisar, isolerar mig på jobbet och hemma kan man inte prata med någon. Får ingen respons även om jag försöker.

Orkar fan inte mer snart. Är så less och slut på allt, vill bara krypa ur mitt eget skinn och den här värdelösa existensen.

Men man är fast, för att världen inte är rättvis.