Länge sen jag kikade in här, men va fan, har inget nytt att berätta eller klaga över så varför besvära sig?

Nästan ett år har gått och inget är annorlunda. 

Fick sluta från jobbet i september, får nog komma tillbaka dit i juni. Har under hela vintern gjort - surprise, surprise - ingenting. Har i princip legat på sofflocket och rullat tummarna i snart 6 månader. Och känner jag mig själv rätt (vilket jag gör ganksa bra vid det här laget) så kommer det vara samma hela vägen tills jobbkontraktet ramlar i brevlådan. 

Går bara och väntar hela tiden. Väntar på att saker bara helt magiskt ska bli bra. Funkar ju uppenbarligen inte. Men har heller fortfarande inte modet att göra något åt det. Är mer bitter och pessimistiskt än någonsin, och deprimerad är bara förnamnet. Men det ska man väl bara glömma, en del av livet har ju ordnat sig - har ju ett eget space nu. Ingen egen lägenhet, utan bara ett eget rum (som fortfarande, efter en dryg månad) inte ser ut som jag vill ha det. Bara för att pappa sätter käppar i hjulen (utan att han själv vet om det). Okej, det är inte bara det, vet inte heller helt hundra hur jag vill ha det. Efter tre veckor vet jag fortfarande inte. Och glömmer bara att fundera på det. Helt plötsligt har en vecka till bara försvunnit. Snart fyra år av mitt liv - i vad som ska vara min "bästa ålder" har snart bara försvunnit iväg, till ingen nytta. 

Beklagar väl mig över det. Men jag vet samtidigt inte vad det är jag går miste om så jag är ju inte ledsen för det eller motiverad att göra något åt det. Jag är skapt för att vara en ingenting, leva utanför sidolinjen och aldrig vara med i spelet som kallas livet.

Notera också att jag inte är ett dugg ledsen över det här. I mitt huvud är det här fakta - en sanning, så jag lever med det.