Jag börjar jobba i morrn, på samma ställe som tidigare men inte med samma folk, och jag vill inte. 

Har hela veckan känt mig jättestressad och bara sett söndagen rusa närmare som nåt annat jävla tåg. Vill verligen inte jobba. Det ger bara mer stress då jag verkligen inte känner att jag kan jobbet och jag kommer aldrig bli särskillt bra på det heller, intresset finns helt enkelt inte. Jag tjänar rätt bra med pengar på det dock men jag har aldrig trott att det är värt stressen och ångesten jag utsätts för. Jag lever i nuet och i dåtiden, aldrig i framtiden - det gör att jag heller inte ser något nytta med pengarna eftersom jag i dagsläget inte kan använda dom till något iaf. 

Jag ser inte mig själv i framtiden i en egen bostad men ett jobb som jag tycker om och trivs med, jag ser precis ingenting i min framtid, annat än ångest, vånda och stress.

Har så satans svårt att se det positiva då jag har så få ljuspunkter redan nu som det är. 

Läste något igår som fick mig att fundera lite också, innan man verkligen hittar någon man älskar så kan man inte älska dom omkring sig fullt ut. Det är där jag är antar jag, jag känner i princip ingenting inför människorna som rör sig omkring mig, och jag kan inte ens nästan föreställa mig hur jag kommer at reagera om det händer någon av dom något, det känns bara som om jag kommer rycka på axlarna och säga "jaha", jag kände h*n inte speciellt bra iaf. OCh då kan vi prata om min egen morsa!

Jag släpper heller inte in någon på livet, jag pratar inte med någon. Ingen pratar heller med mig. Det var en klasskompis som sa en grej för länge sen, som visade att någon hade sett mig för den jag är och hur jag mår, men det var bara en gång - aldrig igen. Det fick mig att känna än mer att det finns helt enkelt inget intresse hos andra hur jag mår, och varför skulle dom egentligen bry sig? Fan vet att jag inte bryr mig nämnvärt om andras problem, vill inte lägga mig i.

Har börjat skriva dagbok ganska regelbundet också, ni vet den där skrivboken som man har på hemligt ställe där man skriver alla sina innersta hemligheter och tankar. Kan inte ens skriva precis allt där alla gånger, tänker hela tiden på vad som skulle hända om någon hittade den och läste all den där naiva skiten som också finns i boken. Som hur man grinar över nån satans skådespelare *generad* (men vilken tonårstjej har inte haft en crush i nån jäkla skådis nån gång?), men sen jag började skriva på allvar i september jag lärt känna mig själv lite bättre, jag kan också se och prioritera vad det är som påverkar mig mest negativt eller positivt. Jag kan bortse från tonårssvammel och se till det som händer nu. Även om jag ältar en del som hänt då. Har svårt att släppa taget ibland. 

Tonårssvammel föresten, borde man inte ha lämnat det bakom sig för flera år sedan? Egentligen, men jag har insett för länge sen att jag är väldigt sent utvecklad psykist, mentalt, sociallt, alla som där bitarna. Så jag var väl egentligen barn långt in i tonåren/gymnasiet (antagligen för att jag fått vara barn så himla lite när jag var i den åldern, bara för att jag hade andra intressen och mest satt hemma och gjorde precis ingenting). Jag vägrar acceptera att jag måste växa upp när jag har fått uppleva så lite som liten, jag vill vara som Peter Pan och aldrig bli vuxen. Men det går inte, och även det här känns som om man spolas ner i en toalett, det går fortare och fortare ju närmare man kommer och det finns inget som kan stoppa det. Det är väl först nu som jag har börjat bli vuxen, och samtidigt inte. 

Varenda vaken minut nedvärderar jag mig själv, kallar mig själv ful, äcklig och dum, inte konstigt att ingen vill ha dig. Ett gram luft är mer värt än vad jag är i mina ögon. Alla misstag jag gör straffar jag mig själv för i veckor kanske till och med månader efter (aldrig fysiskt och sånt larv, sånt gör man ju för uppmärksamheten) utan psykiskt. Där ingen kan se skadan som äter upp mig inifrån. Det spelar ingen roll vad folk säger, för allt jag hör är bara lögner, tomma ord i meningslösa försök att "muntra upp" mig. 

Jag har en ljuspunkt, som jag kan berätta allt för, som jag till och med kan säga "Jag älskar dig" åt, som alltid finns där. "Synd" bara att det är min katt. När han försvinner - då dör jag.

Shit va lätt det är att sväva ut och skriva om något helt annat... Det här vart väl ungefär sex olika inlägg ihopbuntade till ett. Spelar ingen roll, min blogg - mitt svammel. Faktiskt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Satt precis och funderade när Jossi var född, men kunde inte komma ihåg. Så jag började bläddra igenom gamla inlägg här och hittade det jag sökte. Hon var född den nionde februari och hon dog den 11 april. För exakt sju år sedan togs mitt lilla lycko...

Ungefär såhär det är i mitt huvud hela tiden.

Ofta min tanke om amerikanerna, och deras 'protecting our country' ...

Var på kurs nyligen, om säkerhetstänk och arbetsmiljö. Kommer inte ihåg ordvalen precis. Men hur som, vi kom in på stress och vilka typer av stress det finns, fysisk eller psykisk och vad som skiljer dom åt. Det hon sa om psykisk stress var som om ho...