... men min mormor driver mig till vansinne snart! Det är konstant och hela tiden frågor om hur jag mår, är jag mätt, vill jag ha något annat, det finns glass i frysen (jag har precis ätit en fet lunch), var och varannan jävla minut! Jag pallar inte mer snart!

Och så har hon, tyvärr, börjat tappa hjärnkapacitet så hon glömmer, hon säger en massa dumma saker (inte elaka - dumma) och jag hatar dumma människor.

Men samtidigt är hon inte helt hundra på andra sätt också, hon är deprimerad, har inget liv utanför huset, familjen kommer inte och hälsar på så ofta som den borde och morfar är inte alltid den roligaste att ha som enda sällskap. Men jag tror han och jag är lite lika, båda vi har tröttnat på alla dessa dumma grejer hon har för sig.

Missförstå mig inte nu, jag tycker om min mormor, men hon kan bli mycket påfrestande att ha omkring sig, hon säger hela tiden hur orolig hon är för en, det är en massa frågor om "hur mår jag idag?" och så vidare, och det är jag inte van vid och jag tycker inte om det. Och jag är väldigt ensidig tyvärr, finns det sidor och beteenden hos en människa som jag inte tycker om så blir det till slut så att det är hela människan jag inte tycker om, som person.

Det är inte rättvist mot henne, men det är inget jag kan rå för. Alla säger "men det är så mormödrar är", jaha och? Jag behöver väl inte gilla det för det?

Och sen är jag så jälva trött på att bli behandlad som en korkad unge, som behöver veta vars allting finns och att det finns och vad saker och ting är! Alltså kom igen! Jag har väl lite i skallen eller? Jag ser väl själv vad det är, jag har väl egna ögon och se med!

Och sen är det bara jag här i huset med gamlingarna, vilket gör att jag är den enda som utsätts för alla dessa frågor, inte nådigt! Plus att jag saknar min katt så jag grinar till och från... har vart ifrån honom i sex veckor nu...