Det var ju meningen att jag skulle på bio idag, men den jag skulle gå med vart sjuk. Hon har blivit det varenda gång nu som vi har tänkt hitta på något, vilket inte är mer är ingen-två gånger per år.

Alla bara ljuger, dom säger så jävla mycket men inget blir av, inget händer. Pappa är en sån som bara lovar och lovar en jävla massa, kanske för att vi inte ska tjata (vilket vi inte (iaf inte jag) gör). Jag har för länge sedan slutat tjata, det är ingen som helst poäng med det, man får ändå aldrig det man vill.

Som sagt pappa är en sån som lovar alla möjliga jävla grejer, aldrig blir det av. Det kommer alltid något emellan och gång på gång blir man besviken. Jag kan knappt ställa en enkel fråga till mina föräldrar, jag vill inte, kan inte prata med dom. Får aldrig som jag vill, så jag har slutat vilja, jag vet bara vad jag inte vill. Resten är bara meningslös och åt helvete. Har i princip slutat skriva önskelistor, eftersom det ändå inte är någon idé, man kommer inte att få det. Så man får återigen bli besviken gång på gång.

När du flyttar hemmifrån...

Kompisar som man försöker hitta på något med bara skiter i en, år går förbi och inget händer. Folk bara ljuger, och inte en jävel bryr sig egentligen. jag ljuger ALDIRG för jag vet fan inte hur man gör. Det kan komma en mycket liten vit lögn, eller också håller jag käften och säger ingenting, men jag kan inte ur det blå komma på något. Det verkar vara lite för lätt för vissa andra.