Yours have left temporary, mine is dead...

Ett år och lite till har gått nu, och det har inte hänt något i mitt liv. Och det är till 95 procent mitt eget fel och problem, jag har inte velat göra något åt det. Jag vill inte, orkar inte. Är så trött på alla som är på mig om att jag inte kan fortsätta som jag gör, skit i det va! Och låt mig vara.

Lycklig kommer jag ALDRIG att bli, det är bara å inse, så hur jag lever var då skit samma.

Bild

Har varit och är fortfarande mentalt störd under de senaste dagarna, har distansierat mig mer och mer till familjen, känner att jag inte klarar av dom just nu.

Har bara vart helt slut i huvet och kroppen av en rätt puckad anledning egentligen, att man kan vara så påverkad av en sån liten grej egentligen...? Och har ju ingen att prata med om det så jag har ingen aning om jag är ensam om det här eller om det finns fler i samma situation.

Finns nog inte många som känner precis som jag, då jag har så mycket tid att tänka på det, det är så mycket som påminner om det, och samtidigt utsätter jag mig för det för det är inte bara jobbit, utan större delen av tiden är det underbart och jag känner mig faktiskt glad och varm av det. NEJ, jag knarkar inte, det är något helt annat, fast det skulle kanske kunna jämföras med knark...?

Ska bort från familjen ett tag nu, vet inte hur länge det blir, ska bli så satans skönt. Ska bara bort och må bra (bättre).

Hatar bara den här verkligheten mer och mer och försvinner allt mer in i en annan som jag hellre vill ha, hatar det här stället, varje dag sjunker jag allt lägre, när jag inser att jag vaknar i samma säng, under samma tak, och aldrig kommer någonstans, men samtidigt innebär det ju att jag måste starta ett liv som jag inte vill ha för att kunna leva ett liv som jag kommer tro att jag vill ha (förutom att min hjärna inte går att lura på det sättet, jag kommer alltid veta vad jag inte vill).

Jag kommer däremot aldrig veta vad det är jag vill...