Det var ju meningen att jag skulle på bio idag, men den jag skulle gå med vart sjuk. Hon har blivit det varenda gång nu som vi har tänkt hitta på något, vilket inte är mer är ingen-två gånger per år.

Alla bara ljuger, dom säger så jävla mycket men inget blir av, inget händer. Pappa är en sån som bara lovar och lovar en jävla massa, kanske för att vi inte ska tjata (vilket vi inte (iaf inte jag) gör). Jag har för länge sedan slutat tjata, det är ingen som helst poäng med det, man får ändå aldrig det man vill.

Som sagt pappa är en sån som lovar alla möjliga jävla grejer, aldrig blir det av. Det kommer alltid något emellan och gång på gång blir man besviken. Jag kan knappt ställa en enkel fråga till mina föräldrar, jag vill inte, kan inte prata med dom. Får aldrig som jag vill, så jag har slutat vilja, jag vet bara vad jag inte vill. Resten är bara meningslös och åt helvete. Har i princip slutat skriva önskelistor, eftersom det ändå inte är någon idé, man kommer inte att få det. Så man får återigen bli besviken gång på gång.

När du flyttar hemmifrån...

Kompisar som man försöker hitta på något med bara skiter i en, år går förbi och inget händer. Folk bara ljuger, och inte en jävel bryr sig egentligen. jag ljuger ALDIRG för jag vet fan inte hur man gör. Det kan komma en mycket liten vit lögn, eller också håller jag käften och säger ingenting, men jag kan inte ur det blå komma på något. Det verkar vara lite för lätt för vissa andra.

Fy fan, idag hade jag behövt någon jag känner att jag kan lita på, har inte vart såhär ensam på mycket länge. Vill bara ha någon jag känner mig trygg med nära nu, dessvärre finns det ingen, varken här eller någon annanstans. Alla säger det kommer, men det är ju NU jag behöver någon, för att jag över huvud taget ska orka leva. Men jag får väl fortsätta tugga, såsom jag gjort så väldigt länge nu.

Sen har jag dessutom bara ångest varenda dag inför det där jävla körkortet och lektionerna, känner bara en enorm motvilja varenda gång jag ska ut med bilen, tycker inte alls om att köra bil.

Och sen, OM jag får körkortet, så kommer det bli jag som får köra hemma, pappa kommer inte att köra en meter mer än han måste, så det blir jag som får skjutsa till affären och stan och hela den baletten. Vill inte, men jag har en känsla av att det är mycket enklare att köra hemma, där man känner till stan och där vägarna inte är lika smala som här, där det inte finns lika mycket gator och korsningar överallt.

Borde plugga teori, men känner inte att jag vill, har ingen ork till det alls. Vill bara vara i mitt skal och isolera mig från världen. Saker funkar i teorin, men när det kommer till handling så låser det sig, jag pallar det inte. Det är bara ångest hela tiden, det ältas fast jag försöker förtränga det.

Kanske hjälper det en stund i morrn, jag ska på bio med moster, vi ska se Alice i Underlandet, den av Tim Burton, inte Disneyfilmen, den verkar riktgt bra. Ville egentligen se Avatar men hon var inte så sugen på den. Kanske hinner jag se den själv innan vi ser AiU...? Vet inte hur det blir än...

Kolla ögonen på den jäveln...

Sen har jag tagit bort den nya bloggen, den finns inte alls kvar, det funkade inte med den, kände mig inte hemma där alls.

Jaha, har ju slutat skriva här, så jag skapade en annan blogg. Men den funkade inte alls så jag tog bort den. Den kändes inge bra alls...

Har fått spy ur mig lite idag, men kända ändå att det var en massa till som inte fick komma fram, samt att man hela tiden fått höra att man inte ska tänka så och att det är skitsnack. Men fär mig är det inte skitsnack. Det är vad som är inpräntad i mitt huvud, från hur jag har levt under så lång tid. Det är min verklighet. Och ingenting någon säger kan få mig att tänka annorlunda.