Jag tittar mycket på Dogwhisperer på tv, dels för att jag är intresserad av hundar och dels för att jag är väldigt fascinerad av Ceasar Millans tekniker. Jag har själv provat det där med calm and assertiv de gånger jag har haft med hundar och göra och jag måste säga att det funkar klockrent. Men man måste verkligen veta vad det är för hund man har å göra med så att man hanterar den på rätt sätt. Men nu var det inte det jag skulle ta upp här...

Jag inledde med Dogwhisperer just för att det programmet också har påverkat mig på ett negtivt sätt. Tidigare hade jag lättare att stänga ute när folk här hemma bråkade och gormade, och smällde i dörrar och muttrar och alla de där små signalerna som hela tiden flyger fram och tillbaka som ingen verkar respektera. Men sen jag (ska inte säga slaviskt, men nästan) började följa Ceasar Millans program så har jag tagit till mig hans metoder och är nu mer lung och bestämd, desvärre har det också gjort att jag är mer känslig för alla signaler som rör sig runt i huset. Morsan som alltid muttrar och smäller i dörrar, all den osagda kommunikationen mellan henne och farsan, allt det där är som taggar som sticker i huvet på mig. Jag är medveten om allt, ser nästan allt, hör allt, känner allt. Och det tar på krafterna.

Sen kan det säker ha å göra med den växande depressionen, jag blir mer känslig för omvärlden och tar allt som händer personligt och negativt i stället för att bara ignorera det.

Jag åker till Svala i veckan så det blir ännu sämre uppdatering än det har varit nu den kommande tiden, men jag tror att de potentiella läsarna/besökarna jag har klarar sig utan mitt gnäll ett tag.

Jag kände ofta pressen inför saker som skulle göras i skolan och avslutningar som kom närmare och uppgifter sm skulle lämnas in och så vidare. Det kändes som om man bara sögs närmare och närmare och det var helt omöjligt att stoppa. Det kändes som om man blev nedspolad.

I början av en termin så var allt lungt, skolan flyter på med inte alltför stora grejer som ska göras, sen börjar deadlines komma upp och man inser att man bara har en viss tid på sig, och plötsligt går inte tiden och världen så lungt till, allt börjar röra sig snabbare och man ser det där datumet närma sig med stormfart. Och det finns inget man kan göra för att hindra det.

Det var hemskt sista veckorna i skolan innan studenten, det var nästan så man blev yr av att åka runt runt i den där toastolen när man snabbt närmade sig slutet och hålet (dvs studenten och att tvingas lämna skolan, kompisarna och tryggheten) bara för att slängas ut i en värld där man inte ryms.

Jag har på senare tid inte fått den här känslan alls, annant än inför de dagar som farsan tyckte att vi skulle gå till AF (tack och lov har han dåligt minne så han glömmer bort det, och jag är inte speciellt sugen på att påminna honom). Men så fort det har blåst över och dagarna är förbi är strömmen genas lugnare igen. Just nu står det rätt still. Kanske för att jag inte ser någon som helst framtid i mitt liv. Jag kommer aldrig få nå jobb eller bli ekonomiskt oberoende så att jag ska slippa jobba. Det kommer aldrig att hända.

Jag är det absoluta motsatsen till Alexander Lukas, nästan iaf. Inte riktigt lika illa som för Kalle (som även han har fått smaka på fyrklövern ett par gånger) så får jag det aldrig. Det händer aldrig något i min fördel. Jag har aldrig tur i någonting. Det händer bara inte. Hör hela tiden om folk som vinner på lotto och triss, och som hittar pengar på gatan och som tjänar multum på ett slöjobb, och där livet leker. Det är nog något man aldrig kommer få uppleva. Jag ser ännu inget ljus, och har aldrig sett något heller. Varför skulle det då komma till mig i framtiden.

Om det finns en Gud där ute så har han/hon helt missat mig. Till och med det "stackars" barnen i Afrika får ju hjälp. Men eftersom jag bor i Sverige så ska ju jag automatiskt ha det bra. Säg det till min hjärna som envisas med att jag är en idiot och att den har hakat upp sig på repeat och inte går att laga.

Nu spårade jag ur helt, men det blir så när det på sätt och vis hänger ihop med det föregående. Jag tänker aldrig igenom det jag skriver utan knappar bara ner det eftersom det kommer upp i skallen.

Så livet är som att bli nedspolad i en toalätt, det oundvikliga kommer till slut och man kan inte göra något för att stoppa det.