gubbfan

26 januari 2010 10:57

Men snälla!
Hur gammal är du egentligen innerst inne?
Ta det lugnt så löser det hela sig.
Jag var 24 innan jag träffade den första som jag blev kär i, och jag är lika kär i henne fortfarande efter alla års äktenskap.
Jo, man kan vara som nykär i ett helt liv tillsammans. Och det är alltså inte fråga om det där med hormoner och sådant.

jossimyfriend

26 januari 2010 15:02

jag tror pressen är annorlunda idag, det är lättare att vara utanför. Och jag känner helt klart av pressen av att jag är den enda av mina kompisar som aldrig haft kille (notera "kille", jag känner en enda kille i min egen ålder och det är Svalas pojkvän). Jag är nitton, men vet inte om jag känner mig som hundra eller 5. Jag älskar att bara vara och inte bekymra mig om något så som man gjorde när man var liten, men nu kommer den där påtvingade framtiden och jag känner mig inte redo för den. Jag vill inte!

jag pratar inte om den stora kärleken egentligen, utan bara om någon kärlek, jag får aldrig känna närhet av någon, aldrig bara sitta tätt bredvid någon och bara sitta där och ha det skönt. Det finns inte, existerar inte.

Fan, inte ens på dagis var man "ihop" med någon som var och varannan unge är idag, aldrig var det någon som fann mig intressant, jag har väl vart smygkär i nån av killarna i klassen, men det var ju naturligtvis obesvarat.

jag tål inte folket i min familj så nån av dom vill jag inte vara nära, jag känner inget när jag ger dom en kram eller nåt.

Sen iom att jag är så ovan att ha kompisar och folk som bryr sig omkring mig så blir det ännu svårare. Bara det att någon tar i mig är ovärdeligt, men i bland känns det bara obekvämt då jag är så ovan.

den rätta för mig finns nog inte där ute, då jag har så konstiga intressen och saker jag vill ha å göra, så ingen kommer att stå ut med mig. Men någon, att åtminstånde ibland få dela livet med. En tjejkompis såsom Svala är inte samma sak, plus att jag inte litar på henne till hundra % alla gånger så jag sluter mig för henne. Det finns ingen själ i världen som jag kan öppna mig för, som jag kan prata med. Då jag har den inställningen att ingen bryr sig, jag kan säga precis vad som helst men inte en jävel bryr sig egentligen, de har ju fullt upp med sin egen skit för att orka med mitt. Så jag har slutat prata med folk, och har därför den här bloggen. Hade jag kunnat prata med någon, så hade jag nog inte haft den.

gubbfan

27 januari 2010 08:35

Det är svårt att vara ensam fast det är människor omkring en.
Man måste göra sig till och låtsas som om man trivs och är glad, man måste låtsas som om man delar andras fåniga eller tomma intressen fast man vill spy åt eländet.
Det var vidrigt i slutet av 50-talet och början av 60-talet då jag var i din ålder och jag antar att det är lika vidrigt idag.
Det enda råd jag kan ge dig är att spela med i det "löjliga unga människor spelet" och alltid verka glad utanpå fastän man gråter inuti och tänka på sitt utseende.
Nej, nej! Inte smink och snygga kläder och håruppsättningar utan verka frisk, sportig och inte för fet. Killar vill gärna "leka" med tillgjorda tjejer, men ha en nära hållahanden-relation med den naturliga tjejen, den där konstiga varelsen i jeans, rutig skjorta och flätor.
Sedan är det det där svåra att kunna träffa folk och inte sitta hemma..........
Finns det inte någon/några föreningar där du bor?
Naturskyddsförening, politisk förening eller något?
Du behöver inte dela deras synsätt på saker och ting utan kan dra när du fått lite kontakter.
Och du. Var inte rädd för de som verkar lite nördiga. De är ofta lika ensamma inuti som du tycks känna dig. Nördigheten är oftast en sköld utåt.

Det värsta av allt är att jag känner igen min egen ungdom.
Hade önskat att ingen, ingen i hela världen behövt uppleva något sådant.
Antagligen finns det ytterligare hundratusen som du i Sverige. Ensamma, deppiga, lite vilsna i livet.

jossimyfriend

28 januari 2010 18:13

Vet inte om det finns så mycket föreningar häromkring, sen har jag ju inte tänkt stanna här hela livet utan ska dra så fort jag kan (är äntligen på väg att skaffa körkortet! Det blir en intensivkurs på annan ort) då det jag eftersträvar inte finns i den här stan och inga möjligheter heller.

Kanske att jag har ett jobb i Svalas lagård till sommarn, kanske, får se hur det blir med det. Det blir ju en kickspark i rätt riktning iaf.

gubbfan

29 januari 2010 08:29

Bra det där med körkortet.
Men vad kostar det i dag med körkort? Alltså intensivkurs då, så eleven blir klar.
När jag tog körkortet för en oherrans massa år sedan blev det förfärligt dyrt enligt mina föräldrar. Tror att det gick löst på kring 800:-) Men bilskolan drog ut på det hela minns jag.

Henke

26 mars 2010 23:40

Ooohh..mitt gick på 20.000 för 3 år sen :/

Jag är senare iår 22 och känner igen mig i dig jossimyfriend. När jag var 19 fick jag min första flickvän..detta efter att jag gjorde 2 större försök men vart så sårad :/ Förhållandet höll i 1,5 år. Hur de hela slutade var inte så mycket bättre..numera så har jag stängt in mig i mig själv och är bara själv..jag har en kompis som kommer en gång i veckan typ. Mer social än så är jag inte. Jag finner det svårt att finna någon, jag är så pass udda..jag kan som du skrev..bara vara och tycka de är helt okej, för de är ju skönt att bara sitta och ta de lugnt när de är så mycket stress som de är nu för tiden.

De känns lite små skrämmande att du genom går saker som man gjort/gör..men de är klart, de är fler som gör de..men man möter inte dom bara.

Sen så de bästa man kan göra, som jag känner nu när man varit totalt ensam i mer än ett år, är att bara vara med en person och tycka om den. Jag hoppas du inom kort får uppleva de, tyvärr så verkar de som få personer ser de att man ska ta vara på varandra..tänker på de du nämner om alla som gör slut och fixar nytt och allt..de känns som folk tar kärlek förgivet.

Själv gjorde jag inte de..men de tog slut iallafall. Aja jag ska sluta nu, skriver för mycket (skulle skriva mer men hoppar de).

Ha de bra

Mvh Henrik