Vi yngre varianter har aldrig fått betalt för att göra något här hemma, när vi var mindre fick vi månadspeng på först 50 och sen 100 kr (lika mycket fast vi var olika gamla). Det tyckte dom väl var tillräckligt, eller nått. Bara det att alla kompisarna runt omkring alltid fick en tjuga för att dom städade sitt rum, tvättade eller plockade i diskmaskinen, samtidigt som de fick en fläskig månadspeng. I det här hushållet har vi aldrig fått betalt för att göra något, utan vi har blivit itutade att vi gör det för att vi ska hjälpa till. Det hände väl nån gång att man fick en tjuga för att man skottade gården, men det tror jag hände en gång bara. Alltså hur ska barn lära sig att uppskatta ett bra jobb, eller pengar om man inte får lära sig det hemma, genom att förtjäna dom?

Varför ska inte vi få känna en motivation till att städa rummet eller tvätta, annat än hjälpa till? Och det känns ändå ouppskattat när man sen är klar med det. Den här formen av uppfostran har gjort en mindre motiverad och man gör det bara för att man måste, och då blir det tråkigt!

Sen flera gånger är det ungdomar som då olika mycket pengar beroende på vilket betyg de får på ett prov. Tyg 20 spånn för ett G, 50 för ett VG och 100 för ett MVG. Och det är för att motivera dom att jobba hårdare i skolan, så att de faktiskt försöker. Men det har jag heller inte fått, tror syrran har fått det nån gång, men är inte säker på det. jag har ju ändå haft hyfsade betyg, så päronen har väl inte känt att de behöver ge mig nå pengar för att jag presterat bra i skolan. Men va fan, dom får ju betalt när de är på jobbet! Varför ska då inte vi få någon form av belöning för det psykiskt påfrestande arbetet som skolan innebär?

Svala fick hundra spänn för varje MVG av sin morsa på slutbetyget efter gymnasiet och 200 av sin farsa! Då känns det ju kul, jag fick i princip bara fick en kram och ett grattis, och det var dessutom bara farsan som kunde komma (tar mer fakta om studenen i ett senare inlägg).

Och nu när jag har gått hemma ett tag, jag sköter lite diverse saker, och morsan har mage att säga att om jag går till soc och får någon form av månadsersättning för att jag är arbetslös (vilket jag INTE kommer få så länge jag bor hemma) så ska JAG börja betala DOM för att få bo kvar hemma! Jag sover inte ens i en riktig säng och det tänker dom ta betalt för?!

Fan, jag måste bort härifrån... Så man kan börja tjäna sina egna pengar och gära vad man vill med dom...

Dagens...

...godaste: julgodis, som jag egentligen inte får röra, men det är enda chansen om man ska få något i den här familjen

...humör: uttråkad

...höjdpunkt: -

...irritationsmoment: en ren disikmaskin som inte är ren men som ändå är det

...jobbigaste: facebook och internet

...kläder/outfit: jeans, tröja, linne, tofflor - det jag brukar ha

...roligaste: den nya ICA-reklamen med Jamie Oliver

...tv-program: :P

Är jag den enda deprmerade människan som inte har en drog? Som inte gör något självdestruktiovt för att må bättre och för att folk ska se mig?

Jag upplever att alla ungdomar som säger sig må dåligt, super, kedjeröker, knarkar något, skär sig, knullar runt, allt möjligt för att de själva ska må bättre.

Jag ser ingen som helst mening i att göra något av det där, supit har jag bara gjort ett par gången och då har det nästan blivit värre, jag är fortfarande klar i huvet, det är bara balansen som blir sämre, sen blir jag allmänt avtrubbad om det blir lite för mycket för snabbt. Så jag super inte, det är verkligen inte min grej, till skillnad från syrran som dricker varenda helg utan undantag. Hon fick till och med pengar i veckan av morsan för att kunna betala av spriten till langarn.

Jag röker inte, fixar inte ens att stå i röken utomhus från någon som röker, och skulle än mindre göra det själv.

Knark har aldrig intresserat mig och det har inte heller lockat. Sen att det aldrig har funnits till hands har ju bidragit till att jag inte ens ids börja med nåt sånt även om jag var intresserad.

Jag skär mig inte, för det är i mina ögon ett desperat rop på uppmärksamhet från gnälliga fjortisar som inte fick den där rosa toppen av morsan och därmed är dom deprimerade och världen är skit. Åh, tragiskt han ville inte bli ihop med dig, så slicar man upp armen i stället. Det sägs ju att när man skär sig så släppt endorfiner ut i kroppen som gör att man mår bättre, men när jag gör illa mig och skär mig i fingret eller nåt av misstag så inte fan mår man bättre av det, det gör bara ont. Sen att det syns gör ju inte saken bättre.

Sen finns det dom som knullar runt med olika killar (eller tjejer, men det är nog vanligare att tjejer är deprimerade + att jag är en så jag använder hellre dom parallellerna), för att må bättre. Det räcker med så lite så slutar dom i "säng", eller vars dom nu är, med varandra. Där har jag heller ingen vetskap då jag är oskuld och aldrig haft pojkvän (och så lär det förbli till den dag jag tar mitt sista andetag).

Så varför ska man ta till sig dessa självdestruktiva grejer för att må bättre? Man får ju igen det senare i livet (om man nu inte tar livet av sig i ren protest), samt att man egentligen inte vinner något som helst på det för stunden - kanske att man (om man inte är jag) lyckas glömma det man påstår sig vara deprimerad över.

våran familjesituation är ju rädd fuckad. Många ungdomar blir deprimerade för att föräldrarna bråkar och super och jobbar konstant. Mina föräldrar gör bara två av dom grejerna, bråkar och jobbar konstant (det senare är jävligt skönt för då slipper man se och höra dom bråka), men eftersom de inte super regelbundet nån av dom så har de egentligen ingen egentlig anledning att bråka annat än att vi är trångbodda och helt enkelt hatar varandra. Jag brukar säga att vi är fem helt och fullt olika människor som tvingats leva under samma tak - och det tär på en.

Ordbajs igen... Det är ändå ingen som tar åt sig eller bryr sig, dom har ju nog av sina problem.

Dagens...

...godaste: varm choklad

...humör: likgiltig

...höjdpunkt: mysa med kissen i fåtöljen

...irritationsmoment: grannungarna som ska ränna här och kolla på mina djur jämt

...jobbigaste: godissugen utan godis som man får röra

...kläder/outfit: samma som igår, men rent

...roligaste: "samma Keslo, som inte vet hur varmkorvar överlever i det vilda utan ögon!"

...tv-program: Scrubs

Tänkte börja fylla i en sån här nån gång ibland, så ni får en insikti i hur min dag har varit just då.

Dagens...

...godaste: nybakt lussebulle med mjölk

...humör: gråtfärdig hela dan

...höjdpunkt: lussebullarna är klara!

...irritationsmoment: morsan (minns dock inte varför)

...jobbigaste: hittade en "grej" till till min önskelista, men det är något jag ALDRIG kommer få

...kläder/outfit: jeans, tröja, linne, tofflor

...tv-program: Simpsons

Jag har gjort den här listan själv utifrån det jag brukar göra/känne osv, sp jag fyller säkert på den om jag kommer på nå mer. Kanske tar man bort nåt också...

Jag undrar om inte jag har ett hjärtfel eller nåt? För ibland kan det som knyta sig i bröstet och jag får jättesvårt att andas, måste andas ytligt och vänta ut det, ibland släpper det efter ett par sekunder, andra gånger har det hållit i sig länge.

Minns första gången jag kände det här, jag var väl 7 år tror jag, vi skulle gå till skolan på morgonen, alla syskonen plus mamma. Morsan var sur och irriterad för att vi var sena eller nåt. Jag känner plötsligt hur det gör jätteont att andas och blir så rädd att jag bara lägger mig ner och gråter. Och vad gör kärringen då? Jo hon typ sliter upp mig från marken och blir arg på mig för att jag ligger i snön eller nåt och jag får gå hem igen (vi har bara hunnit gå uppför backen bakom vårat hus). Det går över efter en stund och på eftermiddag åker vi till läkarn som kommar på mig och konstaterar att det är inget fel på mig.

Efter det kom det nån gång ibland bara, jag sa aldrig något utan härdade bara ut det. Nu på senare år  har det kommit oftare och hållit i längre - kanske har det att göra med depressionen att det blir värre. Jag var aldrig spceiellt lycklig som barn men heller inte deprimerad.

Det gör inte så ont att jag tänker gå till nån jävla läkare, det ligger som ytligt som om  det är i senorna precis under huden mitt på bröstkorgen. Läskigt är det iaf, men jag är van det nu så jag bryr mig inte länger...

Har en sån där sjukt jobbig dag idag...

Svala messade om att hon hittat en ev kennel som hon kanske skulle köpa valp ifrån, men det var lite frågetecken kring hälsan på hundarna så vi kom fram till att hon skulle prata med uppfödaren för att försöka bestämma hur pass seriös och ärlig hon var. Får se hur det går. Bara det att när jag går in och tittar på valpen som Svala har valt ut så ser jag ett kullsyskon som jag blir ganska förälskad i, väldigt söt. Och ägaren söker fodervärd åt henne. Bara det att jag inte har minsta som helst möjlighet att ta en valp nu, inte så länge jag bor hemma. Och även om jag fick för päronen så skulle den inte rymmas i lägenheten, jag ryms inte ens i den... Så det är också en sån där sak man får släppa och lämna. Men skit samma, jag har andra prioriteringar innan jag kan skaffa nån hund iaf...

Kollade på AFs hemsida efter lediga jobb, finns ju bara lärarjobb och chefsställningar inom ämnen som jag inte ens vet vad det är. Och då har jag kollat på ett par orter ändå... som jag kan ta mig till... utan allt för mycket besvär...

Som sagt det har varit en riktigt pissig kväll, tror jag börjar ha PMS. Har haft över lite folk på middag idag, hade väldigt trevligt och maten var super. Fick ju till och med efterrätt för en gångs skull :) Men nu på kvällen har mörkret fyylt upp mitt huvud igen. Mår pyton, och den enda önskan jag har är att jag ska dö i sömnen så jag slipper göra det själv.

Fan va jag hatar att bo inom dessa väggar, jag har ingen som helst jävla fristad. Där jag sover är det svinkallt och man sitter inte där nå gärna någon längre stund, samt att katten inte får vara där av diverse anledningar så det är ju en anledning till att jag inte vill vara där.

Jag tillbringar just nu hela dagarna på i princip samma ställe, har slutat med datorn då jag kliver upp och tar reda på mail och kommentarer på kvällarna i stället. Fast vad gör man då på dagarna, jo sitter framför den andra dumburken i stället.

Har varit sjuk hela veckan så jag har inte ringt någon praktikplats. Har faktiskt glömt bort det. Vill inte, vet att jag inte kommer få nån plats, dom har inte velat ta emot förut. Och nåt annat finns inte i denna skitstad. Närmsta stad efter den här ligger 11 mil härifrån och sen ytterligare 10+ hela vägen till sivilicationen.

Har varit godissugen hela dan igen, och morsan har köpt hem en massa godis som hon ska baka med, men för stunden ligger allt framme så man måste se det hela tiden och det är inte röra på grejerna. Ska gå till konsum i morrn tror jag, köpa nån Maraboukaka och sen gömma dom någonstans så inte en jävel vet att jag har dom. För sist förlorade jag en halv kaka till nån som tyckte att dom förtjänade den bättre än den som faktiskt betalat för den.

Någon som är förvånad som jag säger att syrran for iväg för att festa för en tio minuter sen? Dessutom.