Är jag den enda deprmerade människan som inte har en drog? Som inte gör något självdestruktiovt för att må bättre och för att folk ska se mig?

Jag upplever att alla ungdomar som säger sig må dåligt, super, kedjeröker, knarkar något, skär sig, knullar runt, allt möjligt för att de själva ska må bättre.

Jag ser ingen som helst mening i att göra något av det där, supit har jag bara gjort ett par gången och då har det nästan blivit värre, jag är fortfarande klar i huvet, det är bara balansen som blir sämre, sen blir jag allmänt avtrubbad om det blir lite för mycket för snabbt. Så jag super inte, det är verkligen inte min grej, till skillnad från syrran som dricker varenda helg utan undantag. Hon fick till och med pengar i veckan av morsan för att kunna betala av spriten till langarn.

Jag röker inte, fixar inte ens att stå i röken utomhus från någon som röker, och skulle än mindre göra det själv.

Knark har aldrig intresserat mig och det har inte heller lockat. Sen att det aldrig har funnits till hands har ju bidragit till att jag inte ens ids börja med nåt sånt även om jag var intresserad.

Jag skär mig inte, för det är i mina ögon ett desperat rop på uppmärksamhet från gnälliga fjortisar som inte fick den där rosa toppen av morsan och därmed är dom deprimerade och världen är skit. Åh, tragiskt han ville inte bli ihop med dig, så slicar man upp armen i stället. Det sägs ju att när man skär sig så släppt endorfiner ut i kroppen som gör att man mår bättre, men när jag gör illa mig och skär mig i fingret eller nåt av misstag så inte fan mår man bättre av det, det gör bara ont. Sen att det syns gör ju inte saken bättre.

Sen finns det dom som knullar runt med olika killar (eller tjejer, men det är nog vanligare att tjejer är deprimerade + att jag är en så jag använder hellre dom parallellerna), för att må bättre. Det räcker med så lite så slutar dom i "säng", eller vars dom nu är, med varandra. Där har jag heller ingen vetskap då jag är oskuld och aldrig haft pojkvän (och så lär det förbli till den dag jag tar mitt sista andetag).

Så varför ska man ta till sig dessa självdestruktiva grejer för att må bättre? Man får ju igen det senare i livet (om man nu inte tar livet av sig i ren protest), samt att man egentligen inte vinner något som helst på det för stunden - kanske att man (om man inte är jag) lyckas glömma det man påstår sig vara deprimerad över.

våran familjesituation är ju rädd fuckad. Många ungdomar blir deprimerade för att föräldrarna bråkar och super och jobbar konstant. Mina föräldrar gör bara två av dom grejerna, bråkar och jobbar konstant (det senare är jävligt skönt för då slipper man se och höra dom bråka), men eftersom de inte super regelbundet nån av dom så har de egentligen ingen egentlig anledning att bråka annat än att vi är trångbodda och helt enkelt hatar varandra. Jag brukar säga att vi är fem helt och fullt olika människor som tvingats leva under samma tak - och det tär på en.

Ordbajs igen... Det är ändå ingen som tar åt sig eller bryr sig, dom har ju nog av sina problem.

Dagens...

...godaste: varm choklad

...humör: likgiltig

...höjdpunkt: mysa med kissen i fåtöljen

...irritationsmoment: grannungarna som ska ränna här och kolla på mina djur jämt

...jobbigaste: godissugen utan godis som man får röra

...kläder/outfit: samma som igår, men rent

...roligaste: "samma Keslo, som inte vet hur varmkorvar överlever i det vilda utan ögon!"

...tv-program: Scrubs