Jag saknar min skola så sjukt mycket, jag fattar inte att man så in i helvete kan sakna skolan, men jag tror det har å göra med tryggheten jag kände där. Jag visste precis vad jag skulle göra och när, det var aldrig några funderingnar. jag hade gärna gått kvar och läst en massa kurser till som jag "var tvungen" att välja bort för att ett annat ämne var intressantare vid det tillfället.

Får veta nu i efterhand att om man hade läst de andra kurserna hade man haft lättare att få jobb, känns ju kul. Det känns dessutom som om man har valt helt fel inriktning, men kan inte bli något av det jag valde. Jag skulle ha valt den svårare linjen och mått piss över en massa ämnen som jag inte förstor istället om jag hade velat bli något inom detta område. Eller valt en helt annan inriktning med en helt annan grupp arbeten.

Jag saknar min skola... Även om jag under sommaren nästan har kommit att hata en person som jag såg upp till så mycket under min tid på skolan. Men sen började jag se denna lärares brister och respekten försvann allt mer.

Andra lärare kom och gick som gärna hade fått vara kvar, en av dom var särskillt bra, han kunde läsa eleverna och se vad som fungerade och vad som inte gjorde det. Han hade ett sätt att lära ut som var kul, som man förstod. Han var rättvis med betygen, men han fick inte vara kvar. Såklart, alla bra lärare har inte "rätt utbildning".

Vill tillbaka till tryggheten, men jag vill inte börja på en ny skola, är rädd för det nya, en av anledningarna till att jag aldrig kommer mig för att göra något själv, jag är rädd. Detta är baserat på min konstanta ensamhet och isolering från omvärlden , jag har aldrig lärt mig att prata med folk, att umgås.

Jag vill tillbaka till min skola, och tryggheten...

Syrran ska ut och festa idag! Vem är förvånad... :P och dessutom tycker dom att dom ska förfesta här, iaf hon och ett par av hennes kompisar, bäst å passa på när morsan jobbar, eller nåt. Hon är fortfarande bara 17 år och räknar dagarna till hon fyller 18, vet inte vad jag ska skriva, hatar henne så in i helvete för det här.

Jag fattar inte ungar som ska hålla på å supa innan de fyller arton, "det hjälper mot depressionen" (det är oftast därför de dricker, för att de är "deprimerade"), de har ju hela jävla livet sen som de kan supa på, i stället för att hålla på med det nu. men vad kan jag göra? jag är ju bara en idiot om jag tycker så, och så skyller man på att föräldrarna gjorde det ju också innan de var 18, osv... Åt helvete med alla förbannade alkisfjortisar.

Och det värsta är att jag inte kan hålla mig med en bra ton när jag skriver det här utan anväder en hel del svordomar, dvs ingen tar mig seiöst och skiter fullständigt i vad jag säger.

Jag hade min första fylla en månad efter att jag fyllt 18, inge kul, dels för att jag var rätt korkad den gången ska jag erkänna, dels för att det enda som påverkades var mitt balanssinne, för att inte tala om hur jävla trött jag blir av det! Finner inget nöje i att supa helt enkelt. Andra gången jag var ute gick det bättre, det var väl i december eller nåt, förutom att jag helt enkelt vart mer deprimerad av det än när jag är som värst utan alkohol i kroppen, så de enda jag ville var att gråta. Var väl egentligen inte ens full, inte psykiskt iaf, jag kände mig bara förnedrad och bortglömd. Så jag åkte hem rätt tidigt den gången.

Senaste gången jag drack var med ett par kompisar på studenten, det var endast kompisdrickande. Och då kändes det  betydligt bättre, vågade mig till och med på singstar fast jag i normala fall vägrar att skämma ut mig genom att försöka mig på å sjunga.

Har inte druckit sen dess annat än nån enstaka cider (som för övrigt smakade skit). Så vad snorungsjävlarna ser för nöje i att dricka varenda helg (och hur de nu har råd med det) fattar jag inte.

   Jag är så sjukt nere just nu, känns väldigt fjortis-klaga-somallaandra-inlägg det här men vill bara skriva något iaf. Har bara velat gråta i flera dagar nu och jag känner att jag är i ett ENORMT behov choklad just nu. Det sägs ju att man mår bättra av choklad (då främst mörk choklad) då det sänder ut endorfiner i kroppen, jag kan behöva ett uppåt shakt nu. För det där tågspåret har bara kommit närmare och närmare de senaste dagarna. Men än är jag kvar här och lär vara det ett tag till då jag helt enkelt aldrig orkar ta tag i saker och ting.

Annonsbladet damp ner i bevlådan för en stund sen, kanske ska gå och kolla om det finns nå jobbannonser i den...

Morsan har fått sitt jobbschema för december och därmed för julafton. Hon kommer att jobba hela jävla julafton! Och vem är det då som kommer att då fixa precis allt, jo JAG för ingen annan kommer att lyfta ett finger för att göra något åt saken. Pappa kommer att titta med spelade hundögon på mig och be mig göra det, och han kommer att be syskonen att hjälpa mig, men det kommer dom inte att göra. Och skulle dom komma in i köket skulle jag antalgligen slänga ut dom igen, för att dom för det första inte ryms där inne och för det andra för att dom aldrig kan göra något på eget bevåg.

Visst ska väl jag också vara tvungen att lära mig laga mat och hela skiten men ändå.

Är något så sjuuuukt godissugen just nu och så sitter syrran och tuggar på en jävla marabou! Och jag lovar att det är morsan som har köpt den för inte fan har hon några pengar. Det fula är att varenda jävla gång som hon kommer hem från stan med morsan så har hon ofta en eller ett par chokladkakor och en cola med sig hem. Vill jag har något får jag fan köpa det själv.

Det var meningen att jag skulle till konsum idag men jag ides inte gå, det är så jävla tråkigt att gå själv, det känns mer värt det om man hade haft en hund att gå med, men det är också en sån där sak som finns bortom horisonten och alltså utom räckhåll hör all jävla framtid.

Så, JA, jag känner mig jävulskt orättvist behandlad ibland, om jag ber å få något så får man ofta en suck till svar och dom frågar sällan om det är något mer jag behöver och jag får aldrig en chans att säga om det är nåt mer. Så jag är tvungen att gå till kosnum iaf, för att dom bara köpte en av de grejer som jag behöver.

Wow, jag har skrivit nästan två sidor på lång-novellen sen förra inlägget, det är bra jobbat :) Men jag orakar inte skriva mer idag, ska gå och lägga mig bara brorsan lir klar på toalätten snart så jag får komma in där. Så go'natt tess vi hörs nästa gång, jag går och lägger mig nu.

Fan, jag är så sjukt nere idag, har varit trött så in i helvete till och från, och har varit nära till tårarna flera gånger och ibland har det runnit över. Morsan har varit underlig idag, hon har pratat mer än hon brukar, för sig själv eftersom ingen lyssnar, men det har känts som om hon försökt dra igång disskissioner hela tiden, utan att lyckas speciellt bra. Hon vill ha uppmärksamhet av oss men när vi vill henne nåt då får man kanske ett svar och väldigt lite intresse. Hon började surra om en grej på jobbet och jag fattade ingenting, försökte lyssna men jag kända att det gick bara inte, så jag försökte läsa något på datorn istället och koppla bort det, gick väl halvbra...Men jag kommer å andra sidan inte ihåg vad det var hon berättade.

Jag har suttit och skrivit på min lång-novell idag (den kommer inte bli tillräckligt lång för att kallas bok), och har haft ett rikigt bra flyt, jag kände inspirationen komma, kanske har depessioner något att göra med skapande? :P har skrivit ett par sidor i alla fall och det är en jävla bedrift för att vara jag. Den kommer att publiceras på en ny blogg med anslutning till min originalblogg, så ni som följer den här kommer tyvärr inte veta att det är jag som skriver den. Om ni inte är så pass kluriga att ni på något sätt kan räkna ut att det är jag genom mitt sätt att skriva eller nåt. Jag ska också försöka illustrera min egna bilder till, så man får ett hum om hur jag har tänkte mig scenariot. Men det bli om jag får en ritplatta i julklapp, annars orkar jag inte.

Ganska skönt att skriva ibland, även om den del jag jobbar med nu är skriven tre-fyra gånger redan, då det har försvunnit av olika anledningar. Så det känns lite drygt, men jag fick lite nya idéer till det här kapitlet så det är inte riktigt lika tufft.

Ska nog sätta mig och försöka skriva klart det här kapitlet i kväll så jag kommer någonstans, har ju bara skrivit 15 sidor än och det kommer man inte långt på...

Och kommer jag inte igång så får jag väl gråta mig till sömns eller nåt, för det är ungefär så jag känner mig, fortfarande...