Gubbfan

15 november 2009 23:52

Det är nog olika för alla det där hur man gjorde när man flyttade hemifrån.
För min egen del så var det så att tjejen hade skaffat lägenhet och beordrade mig att flytta med. Det var bara att lyda!
Vi bor fortfarande ihop efter 42 år och jag är lika kär i henne som då.
Så för din del gäller väl att kära ner dig i en kille som beordrar dig att flytta in till honom.
:-)
Men glöm för allt i världen inte bort att släpa honom med till präst eller borgmästare. En del killar kan vara som fjärilar. När de fått vad de vill ha så är det dags för nästa blomma.

Men det viktigaste är att jaga ett jobb så man har råd med eget boende.
Och vet du? Även om det kan vara jobbigt med att försörja sig själv så är det värt besväret att komma loss från föräldrar och syskon. Så ut och jaga jobb! Hoppas inte på arbetsförmedlingen, där finns bara underbetalda praktikjobb. Gå själv till alla möjliga arbetsgivare och koppla på stora charmen. Gamlingar faller för glada ungdomar som tar egna intiativ och försöker själv. Men för guds skull var glad och positiv som fan.
(förlåt de fula orden)

jossimyfriend

16 november 2009 12:07

hej gubbfan, det var ett tag sen (känns det som iaf)
Du hade det med andra ord rätt lätt att ta dig hemifrån när du hade någon att flytta till. Men grejen är den att jag aldrig haft en kille, och det har heller aldrig varit någon som ens tittat åt mitt håll, jag känner typ en i min ålder. Så just nu känns det rätt hopplöst att man någonsin ska hitta nån. Och säg inte att "det löser sig" som är det enda jag får höra av alla runt omkring, ibland får man väl helt enkelt acceptera att man är dömd till ensamhet för resten av livet.

Och sen att hitta en kille med samma intressen som mig kommer vara än mer omöjligt...

Och vi bor i en liten jävla stad (drygt 20 000 invånare) så här finns inte så mycket jobb. Men får väl kolla annonsbladet eller nåt...

Gubbfan

17 november 2009 09:37

Faktiskt var det annorlunda på 60-70 talet.
Det fanns jobb.

Sedan det där att hitta någon att leva ihop med är svårare.
En del av oss blir ensamma hela livet.
Visst, du kan säkert få en del käcka uppmuntrande ord av omgivningen att göra si eller så för att "få ihop det".
Skit i det. Du får stå ut med sådana människor. Man får ju inte strypa folk även om man vill.
Men ditt stora problem är nog att få ett jobb så att du kan försörja dig själv. Sedan kan du nog känna för att intressera dig för allt möjligt på din fritid.
Hur vore det med lite politik kanske?
Känns rätt mossigt kanske, men jag träffade för en tid sedan några från Ung Vänster tror jag det hette. Det var en del rätt kul typer där. Lite udda på var sitt sätt kanske, men ok i alla fall. De hade en massa mellan öronen hela gänget.
Det kanske finns någon sådan organisation hos dig?
Sedan får man kontakter på andra orter via de nya kompisarna. Ett tu tre har du jobb och bostad 50 mil bort om du har tur.

jossimyfriend

17 november 2009 11:31

tyvärr är inte politik min starka sida, är för det första inte inresserad och för det andra vill jag helst ha ett jobb där man min möter så mycket folk åt gången. Dessutom har jag rätt svårt att argumentera om saker som jag inte kan något om... som typ politik.

Sen om jag skulle få kontakter skulle jag nog ändå inte få jobb och bostad 50 mil bort, det hör inte hemma på min lyckokarta. Har inte tur i mycket, kan för övrigt inte komma på något förutom att min katt är detn bästa som finns...