Har helt tappat sugen på film, det känns som om alla filmer redan är gjorda och dom kan inte kommer med något nytt, man har sett allt redan. Sen att man är född i den moderna tidsåldern gör att det är svårare att acceptera lite sämre specialeffekter och därmed har höga krav på specialeffekter och klurigheter i filmens handling.

Så det är svårt att impnera på dagens publik egentligen, så om en film ska vara bra så ska den vara RIKTIGT bra.

Ett exempel är fantasyfilmer, det finns inte många men det känns som om allt redan är gjort och kommer det nya så är det bara kopior på tidigare filmer (missförstå mig rätt nu - jag gillar fantasy och de fick gärna göra fler av dom) men just på grund av ovenstående "problem" så görs det väldigt få. Däremot actionfilmer produceras det hundra om dan, och alla är i princip likadana och slutar likadant - en hjälte, ett uppdrag, han vinner alltid. Tråååkigt.

Jag vill har mer mystik och övernaturligt i filmerna (tänk fantasidjur, inte spöken eller äckliga zombies). Så en film jag tycker är jättebra är The Water Horse, men den hade noll reklam på tv, såg inget om den, upptäckte den bara en dag på IMdB. Det finns fantasyfilmer, men många av dom är skitdåligt gjorda och lågbudjet som lyser igenom till månen och så får dom ingen som helst reklam så ingen vet att dom finns förrän man råkar snubbla över en bild eller en trailer eller nåt.

Så jag har tappat hoppet lite på filmerna, dom känns likadana allihop och det blir bara fler, det är svårt att hitta dom där guldklimparna bland de miljoner filmer som kommer ut. Lättare var det förr då det bara gick ett par stycken per år på bio.

Hur flyttar man hemifrån när man bor på vischan? När man saknar pengar och inte har någon man kan flytta till inom rimligt avstånd. Hur gör man!? Och när man inte har några pengar heller eller helt enkelt väldigt lite... Kan man gå på soc om man bor hemma och be om bidrag för att kunna flytta hemifrån?

Blir så förvirrad och vet inte hur jag ska göra eller var jag ska ta vägen, jag vill ju flytta söderut men kan inte ta mig någonstans när jag inte har körkort eller bil. Så som jag nämnde tidigare, man kanske ska köpa sig en EPA-traktor (jag har ju traktorkort), packa den och dra. Kommer bara att ta trehundra evigheter att ta sig nånstans eftersom man inte kör mycket snabbare än 50-60 km i timmen med en EPA.

Fan va jag tjatar om det här, dom få som följer den här bloggen måste vara spyfärdiga på mig vid det här laget och den enda tanke som går genom deras huvud är "men ta tag i det då". Lätt för er å säga som redan är ute ur huset och har hittat ett eget place och därmed inte behöver bekymra er om det längre. 

Det är ju bara såååå lätt att vara tonåring i dagens jävla cpsamhälle, not.

Har inte hört mycket bra om AF (arbetsförmedlignen eller arbetsförnedringen) har kompisar som har varit dit och inte vunnit ett jävla shit på det, vissa blir i princip överkörda, och tvingade till en massa konstiga möten som dom inte alltid kan komma till baserat på avstånd och ingen möjlighet till fordon.

Andra har fått konstiga uppgifter som de ska göra på fritiden, plus att de ska söka praktik. Det var en kompis som INTE FICK söka praktik i stan hon bodde i utan hon var TVUNGEN att söka i en stad 5 mil bort, bara för att den var större, eller nåt. Hur funkar det när man har startat upp ett liv? Det kanske är fysiskt omöjligt att åka bort och vara borta i 10 timmar om dagen, baserat på vad man har hemma.

Så jag tänker inte skriva in mig på AF, däremot ska jag försköka hitta en praktik och vara där någon månad. Bara det att vi bor i princip på vichan, och ska man in till stan så måste man under vintern pulsa i snö som är nära en meter djup. Och det folk som eventuellt kan skjutsa har väl inte alltid tid att köra fram och tillbaka och ha sig. Det tänker jag heller inte kräva av dom.

Så AF kommer inte att se min jävla nuna innanför sin dörrar, kanske att man gör ett besök hos soc dock så man kan få in lite pengar så man kan dra från den här stan.

Som säkert alla vet så finns det i bland annat Afrika miljoner barn som varje dag svälter och inte får göra något av sitt liv utan skolor ochs så vidare. Ungarna har hamnat på gatorna för att föräldrarna antingen har dött i AIDS eller har övergett dom för att de inte har råd att behålla dom.

Så jag undrar egentligen, varför ska man hjälpa dessa barn? Egentligen har det ju varit såhär i hundratals år, varför ska vi börja engagera oss i det nu? Varför ska man hålla på å betala för att ungarna ska överleva när många av dom ändå inte kommer att komma nånstans och bara producera fler ungar som kommer att behöva våra pengar?

Jag tycker inte om barn, alls. Vill inte ha med dom att göra och vill inte ha några när jag blir äldre. Det finns bara ett fåtal ungar som jag orkar ha omkring mig, men det är max två-tre stycken (dom börjar bli större nu ios, men jag hatar allt under 15-16 (små, snoriga är värst)).

När jag ser barnen på den bilden (som ändå inte är så farlig) så känner jag inget, ingen sympati, i mina ögon är det väl egentligen naturens gång. Men bara för att det är människor så ska alla samla in pengar åt dom så att dessa överlever. För det absolut viktigaste är ju att människan överlever som art (notera min extremt ironiska ton), sen är det ju sån brist på människor också, vi är ju bara 7 MILJARDER människor på planeten.

Varför inte satsa på miljön i stället så att de som faktiskt har en ärlig chans utan att behöve luta sig mot någon annan har en chans att kunne leva kvar på planeten. Vår jord har inte resurser till så här många individer, vi kommer att ta död på oss själva!

Folk blir kanske upprörda av det här, men det är så jag känner och det står jag för.

Idag kom den, det jag trodde att jag inte skulle få, min första panikattack.

Nu är det officiellt - jag är obotligt deprimerad och kommer nog aldrig ta mig ur det. Det känns iaf inte så. Vi bråkade ganska ordentligt idag, morsan och jag, var så arg så jag darrade bara, gick och slängde soporna och när jag kom hem rann det över igen och resulterade i ett hål i källardörrn. Sen gick jag in och drog på mig nå klädaer tog tillfället i akt och bara gick. Drog till stan innan allt stängde.

Ringe till pappa, han är borta och jobbar på annna ort, och berättade vad som hänt och varför. Sen gick det väl bra en stund men när jag lagt på kommer paniken. Jag får svårt å andas och hela kroppen gör ont, försöker lugna ner mig med djupa andetag, det går sådär. Det kom och gick flera gånger.

Är hemma nu, morsan grinar för att hon upprört en kompis och jag är bara likgiltig. Allt är blankt och jag känner ingenting, förutom att jag har ont i magen men det är av en annan anledning...

Så nu är det officiellt - jag är obotligt deprimerad.

Hittade en blogg där de stod att 2012 inte nödvändigtvis innebär jordens undergång (satan också :P) utan att när denna beryktade kalender tar slut är det helt enkelt för att universums förutbestämda tidsålder är slut. Från och med den 21 dec 2012 är vi fria att göra vad vi vill, allt vi gjort fram till nu har alltså varit "skrivet i stjärnorna".

Det var alltså den där sista jävla teorin som eventuellt stämmer, människar upphöjs till ett högre intellekt :P

Fast å andra sidan, det kanske också innebär att vi har uppfunnit allt som går att uppfinna och hitta (inkusivel boten för cancer) och att efter 2012 blir livet rätt meningslöst eftersom det inte finns något mer. Eller inte...